Levande Liv

Jag har tillbringat helgen hemma i vackra och härliga Gustavsberg. Vackra höstdagar har det varit. Jag hade mer än gärna åkt ut på Ingarö. Njutit av havet och rundan i Björnö naturreservat. Men istället har jag sprungit på IKEA med svägerskan och svärmodern, inte illa det heller. En mycket trevlig lördagkväll blev det med sällskap från norra sidan av staden. Ett dop av en liten Maja har vi oxå hunnit med. Ett riktigt charmtroll, precis som storasystern. :)

Så hur kändes det att vara hemma igen? Heeeeeeeelt underbart skönt! Jag älskar vår Oas. Enda stället där det är ordning och reda i, känns det som. Delarna till renoveringen av köket står både i köket och vardagsrummet. Och jag är inte den bästa på oordning... På torsdag beger jag mig hem igen och jag blir mindre och mindre imponerad av detta liv jag lever eller vi ska jag kanske säga. Särboende är verkligen inget jag rekommenderar... Jag är rent ut sagt; SKITLESS på det!

Ultraljud blev det idag också. Inget barn syntes till. -hahaaa- Jag vet inte riktigt vad som syntes där inne egentligen. Jag frågade inte heller eftersom jag tycker det är skitjobbigt att vara på undersökningar. Fast egentligen borde jag fråga massor så jag får veta vad som händer i min icket fungerande mage. Läkaren skulle beställa ultraljudsundersökningen från Sunderbyns sjukhus och jämföra dagens ultraljud med det. Därefter skulle han rapportera vidare till min läkare. Så jag återkommer vad det är som händer. To be continued...

Måndag är det idag och det är ju bara 3 dagar kvar till jag åker hem igen. Två dagar intensivt pluggande, tenta på torsdag och sedan flaxar jag hem över helgen igen. Äh, nu känns det inte så farligt faktiskt...

För det är det vad det är! Livet alltså! Just nu! Absurt för att jag är på väg någonstans. Skrämmande men samtidigt väldigt spännande! Jag har så mycket roligt framför mig, samtidigt som jag självklart njuter av livet fullt ut, varje dag. :D Och att mina vänner verkar må toppen gör det inte sämre. Även min familj verkar må ganska gott, alla utom en person tyvärr... :(

Ja, det var allt jag vill säga för nu går jag in i tentabubblan tills nästa torsdag. Kanske kommer det ett eller annat inlägg. Allt beror på om jag har tid och framför alllt om jag har något på hjärtat som vill ut i en konkret text.


Det är bara att titta in, vem vet vad som händer här i livet...?

En helg med nära och kära har det varit. Firandet av pappas 60-årsdag var så himla mysigt och underbart härligt! Lunch, bowling, födelsedagsfika och middag på restaurang. Så otroligt kravlöst! Och så himla kul att träffa pappa och storebror Daniel, storasyster Maria med barnen Sanna och Emmy. Efter middagen kom farbror Tommy med frun Berit, som jag vet inte när jag såg sist. Det är säkert 10 år sedan! Nästan skandal! Patrik och Ulrika hann vi med att träffa också. Eftersom vi sov hos mamma och Per så hann vi med dem oxå. 

Och äntligen kan jag säga; såååå himla underbart det är att umgås med min familj! Jag vill gärna se detta i repris snart igen. Det behöver ju faktiskt inte vara så att något speciellt ska hända för att vi ska ha så trevligt som vi hade i helgen. För det är av min bestämda uppfattning att vi hade det. Så jag kan lätt säga att jag fyllt på förrådet av energi, tack vare Norrbotten. En riktigt energi-boost! Det är balans igen. Livet är underbart! Jag njuter av varje sekund, varje minut och timme av mitt liv. Mitt liv är fyllt av massor av underbara människor. Och jag gillar mig själv, just för att jag är den jag är. För den jag har blivit.

Innan Fredrik åkte hem till Gustavsberg igen, träffade vi Marcus på Ålidhem för fika och surr. Det var nog två år sedan vi träffades senast. Men Marcus är en sån kompis som nog alltid kommer vara med oss genom livet. Ibland till och ibland från. Och det blir aldrig så att vi är "arga" på den ena för att den andra inte hör av sig. Det är nästan så att man fortsätter där man slutade. Lite uppdateringar om livet bara och sedan är det som det alltid har varit. Jag hoppas att han tar sig ner till Stockholm för besök hos oss så att det inte bara blir en massa tomt snack. ;)  

Efter jag lämnat Fredrik på flyget körde jag tillbaka bilen till Mariehem för att sedan ta en helt fantastisk promenad hem via Nydalasjön och Tomtebo. En strålande sol på en klarblå himmel. Solen värmer fortfarande och bladen på träden är så underbart vackra vid denna årstid.

Veckan är fullspäckad med föreläsningar och tentaplugg men det kan inte hindra mig från att le och jag kan bara konstatera; LIVET ÄR TA MIG FAN HELT, HELT UNDERBART!

I onsdags kom en efterfrågan (öhhh, jag är inte alls fast i ekonomiska termer) av min adress här i Umeå. Syftet var att skicka en sak till mig. Jag svarade glatt; Ska jag få något med posten? Jag fick samtidigt stränga order att inte öppna det förrän fredag, vilket är idag. Så det första jag gjorde, nja nästan ialla fall, var att öppna det här paketet.

Jag ÄLSKAR överraskningar! Både att ge och få.

Så jag öppnar paketet och ser en liten lapp på en Lindexpåse. Lindex som dessutom är en av mina favoritbutiker. En liten uppmuntrande text och i påsen ligger en skarf. Jag blir rörd ända in i hjärtat. Jag får alltså ett paket på posten från en person som jag bara har träffat en gång i verkligheten men "pratat" med i många, många timmar på msn. Kan jag ha gjort ett bra intryck eller? -hehee-

---

Min underbaraste F la upp den här på FB och det är klart att man ska sprida detta vidare! Han hade hittat den på någon blogg, vilken vet jag inte, så jag kan tyvärr inte källhänvisa.

Visst drar du lite på smilebanden nu? Livet verkar ganska enkelt eller hur? Och som jag så ofta skriver i min blogg så är det bara du som kan förändra på det du är missnöjd med, som denna bild förklarar ganska bra. :D

Och jag avslutar med F:s ord; Svårare än så är det inte!

Kvinnor har alltid varit dominerande i mitt liv. Både under min uppväxt och i mitt vuxna liv. Starka kvinnor som kämpat som bara den för att få arbete och familj att gå ihop. Alla dessa kvinnor borde få pris för sin ständiga kamp med allt. För hur det än är så tror jag att kvinnan får dra ett litet större last av familjesidan, dock inte sagt att det inte kan förändras. Och inte heller att det behöver vara så i alla familjer. Jag skriver bara utifrån det jag har upplevt och observerat. Jag tror även att vi kvinnor behöver släppa in männen i "bestämmandet" i familjen. De är precis lika vuxna som oss och om vi kvinnor bara kan släppa på kontrollen över allt så tror jag att män kan klara av saker och ting precis lika bra som oss kvinnor. Att de sedan inte gör på samma sätt som vi gör behöver ju inte betyda att det blir sämre.

Min mamma har alltid varit en förebild för mig. Hon klarar det mesta hon tar för sig. Och hon ger sig aldrig. Hon kämpar på och kanske har jag satt henne på en alldeles för hög pedistal för både hennes och mitt eget bästa. Men hon är den som finns där för mig när det blåster runt omkring mig. Det är hon som säger de där lugnande orden, att allt kommer att ordna sig. Och hon säger de på ett sånt sätt att jag faktiskt tror henne. Att det sedan är sant eller ej betyder faktiskt inte så mycket. Huvudsaken är att hon finns där för mig. Likaväl som jag finns där för henne.

Jag kan inte påstå att jag har den bästa relationen med min pappa även fast det har blivit så mycket bättre de senaste åren. Under min uppväxt har jag alltid upplevt det som att pappa har stått i skuggan av mamma. På det sätt att det är mamma jag har frågat om saker jag får eller inte får göra. Jag har alltid varit mammas flicka. Om det är positivt eller negativt är upp till var och en att bedömma (eller dömma). Hursomhelst så var det först när mamma och pappa skiljde sig som jag var "tvungen" att faktiskt börja prata med min pappa. Nu kunde jag inte gå via mamma längre, utan jag var faktiskt tvungen att ta upp telefonluren för att höra hur det var med pappa. Och det är nog faktiskt det bästa som har hänt för mitt och pappas förhållande.

Men hur det än är, så verkar avsaknaden av män i mitt liv fortsätta. Kanske är det för att jag inte riktigt vet hur män fungera. Jag hamnar på främmande mark så fort jag hamnar i en grupp med många män, samtidigt som jag kan känna att män är mer rak på sak när det kommer till saker och ting. Kvinnor i grupp tenderar att snacka en hel del skitsnack och tissel och tassel om lite och allt. Okej, jag drar alla över en kam kanske, men jag pratar bara från mina egna erfarenheter. Naturligtvis beror det ju till största delen vilken slags personlighet man har också, det kan man ju inte utsluta.

Så var går jag härifrån? Jag känner att jag saknar män i mitt liv. Män som är starka, bestämda men ändå ödmjuka. Var finns ni? Jag hoppas att den dagen jag skaffar barn, kommer pappan till mina barn vara otroligt närvarande för våra barn. Jag tror att det är minst en lika häftig upplevelse för en man att bli förälder likaväl som det är för en kvinna. En av de bästa bloggarna jag läser just nu är en så kallad pappablogg. En helt underbar blogg som beskriver föräldraskapet från en mans perspektiv. Tänk om alla kunde ha fått en sån närvarande pappa... Jag tror att vi behöver fler av den sortens män eller jag behöver det ialla fall. Män som kan visa sina känslor och inte försöka upprätthålla ett stoneface över allt som händer i livet.

Min känsla av att jag saknar män i mitt liv, behöver ju inte betyda att den känslan ska vara konstant under resten av mitt liv. Situationen behöver inte ens vara konstant. Bara jag lyfter blicken lite så har jag trots allt en del män i min närhet, fast inte nära i den bemärkelsen att vi står varandra nära.

Men hej, livet är inte över. Långt ifrån. Det finns otroligt mycket som kan hinna ändras och detta är en sak som jag vill ska föändras. Och vem ligger ansvaret på då? Vem ansvarar för mitt liv? Eller för ditt liv? Jo, jag ansvarar för mitt liv och du ansvarar för ditt liv. Vill man ha förändring gäller det att vara handlingskraftig. Det är ingen som kommer och ringer på dörren och serverar ditt liv på ett silverfat.

Vill du ha något i livet, kämpa för det! Det tänker då jag göra...

"Ska vi byta?
 Ska vi byta magar?
 Ska vi byta magar med varann?
 Jag byter min dåliga mage mot en ny och fräsch...
 Ny och fräsch..."

Ingen som nappar på förslaget...? Nähä, det var ju synd... För just nu är den väldigt billig... Till och med gratis! Nåja, det är väl bara att leva med det och se om läkarbesöket i slutet av månader ger något ytterligare. Dock tvivlar jag på det... 

---

Skolan går framåt. Sträckte på mig ordentligt på föreläsningen idag då jag förstod vad läraren ville ha fram innan han ens skrivit det på tavlan. Tjoohoo! Jag vill så gärna klara den här tentan så jag kan bocka av den på min to-do-list. Kanske myntet har åkt ner i spargrisen, vem vet? Det återstår ju att se på tentan.

På fredag beger vi oss norrut för att fira far, kära far. Det ska bli riktigt roligt att få träffa familjen igen. Det var så länge sedan vi träffades allihopa. Att jag bara inom några månader är uppe i Luleå två gånger måste ju vara något slags rekord. Ialla fall om jag räknar de senaste åren. Och ju äldre jag blir desto mer patriotisk blir jag på något konstigt sätt. Luleå är en otroligt vacker stad. Betydligt vackrare än Umeå. Men det är klart när man får distans till saker och ting, kan de te sig helt annorlunda än hur man upplevde det förut...

Terminstarten blev inte alls som jag hade tänkt mig. Gårdagen var kaos! Totalt! Tur att man (läs:jag) ändå är så pass stabil, att när jag vaknade idag så var det inte ett problem längre. Eller det var kanske att överdriva. Men jag har lärt mig att tänka om snabbt, så ett dygn efter att skitdagen började, så är det inte så farligt längre. Det gäller bara att tänka om, förklara sig eller det som har hänt rättare sagt och ta nya tag igen. För när allt kommer omkring så tror jag att allt som händer finns det en mening med.

Att jag sedan har tillbringat halva eftermiddagen med en av mina allra bästa vänner, gör ju det hela betydligt lättare. Hon har en stor låda i min byrå, inte för att hon är fysisk stor för det är hon inte, utan för att hon har ett stort hjärta och rätt inställning till livet. Och på det sättet är det skönt att vara i Umeå igen. Nära mina vänner, de få som är kvar här. -hehe-

Jag känner att jag är glad idag igen, jämfört med igår då jag var arg och ledsen och jag kan bara konstatera att vara glad klär mig så pass mycket bättre än motsatsen. Att bryta ihop och komma igen dubbelt upp är en superbra strategi! Och jag är ju som bekant inte den som lägger mig ner och ger upp. Inte heller det klär mig som person! -skrattar- Och så tycker jag att man ska ha i åtanke att det finns betydligt värre saker som händer i livet, vilket får vissa saker och ting verka småa och obetydliga i förhållande till varandra.

---

Att leva ett liv, inte vinna ett krig

(Titeln på en bok skriven av Anna Kåver)