Levande Liv

Konferens på en ö utanför Tysklands kust? På ett kurhotell? Som ligger precis vid vattnet?

Nädå, jag är inte alls avundsjuk!

Det enda jag undrar är; Får frun följa med?

Jag tycker att det finns dumma frågor, oavsett vad lärare säger, för det är ofta lärare som säger; Det finns inga dumma frågor. MEN det är bättre att ställa dumma frågor och få svar på dumma frågor än att inte ställa dumma frågor och därmed förbli dum. 

Det var dagens fundering det... 

Då och då kommer det saker på min mail som jag undrar var det kommer ifrån, det är tips på sidor där man ska tävla eller få saker "gratis". Hmm, få se nu... När får man någonsin saker gratis i denna värld? Ofta krävs det en motprestation av något slag, exempelvis att man ska fylla i ett formulär eller skriva en slogan eller något annat. Det senaste som dykt upp på min mail är tips på en sida där man kan fynda eller tävla eller att just jag får ett få specialerbjudande (Yeah right!), det vill säga konsumera mer än vad man kanske egentligen behöver. Och när jag tittar runt lite snabbt ser jag att det bland annat är sånt jag inte vill ha genom att ha satt en Nej tack till reklam-skylt på min brevlåda, det fysiska brevlådan alltså. Ska jag då behöva få sånt här skit i min elektroniska brevlåda?

På vissa av dessa sidor ska man förutom att tävla även uppge sina vänners mailadresser, det vill säga föra deras sida vidare utan att sidägaren behöver göra något plus att mottagaren inte har något att säga till om. Och det är väl okej om man vet att ens vänner och släktingar är intresserade av att få saker host "gratis", men vi som inte är ett dugg intresserade då? Ska vi ändå behöva ta emot den här skiten som skickas?

Men vem vet? Det kanske bara är jag själv som råkat kryssa i en ruta för mycket någonstans utan att vara uppmärksam på det, trots att jag är ytterst noga med vad jag är på för sidor och vad jag kryssar i...

När en av mina vänner blir rånad och misshandlad, ja, då undrar jag ännu en gång var världen är på väg. Den enskilda människans lidande drabbar inte bara denne utan även alla i dennes omgivning. Den trygghet man ska ha när man är ute är som bortblåst på mindre än en sekund, kan jag tänka mig ialla fall. Förutom den enskildes lidande drabbar det samhället istort också, ta till exempel Hagamannen, då de flesta kvinnor här i Umeå var kraftig begränsade i sina liv. För vem vågade gå hem själv efter krogen eller bara för den delen gå hem från en kompis en mörk vardagskväll? Eller som i detta fall ett gäng tonårskillar som gått lös på min vän. Rädslan att det just ska hända mig eller dig gör att ialla fall jag tänker en gång extra innan man går ut, och ska det verkligen vara så? Jag blir så fruktansvärd arg OCH ledsen över hur vårt samhälle ser ut idag. 

Fy och usch!!! :(

Jag har vänt ut och in på min barndom över tusen gånger i mitt liv. Och trots att jag alltid har tyckt att vi har varit en ganska annorlunda och märklig familj, så uppskattar jag mina föräldrar och mina syskon otroligt mycket just nu. Jag har fått kontakt med min storasyster igen efter några år med total tystnad från både hennes och mitt håll. Och jag kan faktiskt säga med handen på hjärtat att jag är superglad för det. Min storebror har jag inte så mycket kontakt med, men de gånger vi träffas tycker jag är riktigt trevliga. Det skiljer ju knappt ett år mellan oss vilket var lite extra kul under barndom. Lillasyster tror jag inte behöver nämna så mycket, hon har fått många enskilda inlägg om hur viktig hon är i mitt liv, en av de viktigaste.

Att båda mina föräldrar är i livet och finns i mitt liv är jag oerhört tacksam för. Det är allt för många som tappar sina föräldrar i ung ålder eller har en frånvarande förälder. Min mamma har jag alltid haft bra kontakt med, och trots att jag tyckte det var skitjobbigt när mina föräldrar skiljde sig kan jag idag känna att det förde något mycket bra med sig. Nämligen att jag fick en bra kontakt med min pappa vilket jag inte kan påstå att jag hade under tiden när mamma och pappa var gifta. Numera pratar vi några gånger i månaden, inte så många men när vi väl pratar blir det ofta en halvtimme eller mer. Och jag känner att min pappa bryr sig om mig. Han har förmodligen alltid gjort det, men det har blivit mer påtagligt när vi har en bra relation med varandra.


Nåja, det jag egentligen ville komma fram till är att jag är så otroligt stolt över min pappa.


För när jag tittar mig omkring ser jag alltför många män som blir bittra och ibland även lite småelaka efter att frun har lämnat dem. De sitter själva, funderar förmodligen alltför mycket över vad de missat, vad de gjort "fel" (det vill säga om de har den självinsikten) och låter allt runtom falla som brickor i ett dominospel. Jag är så otroligt stolt över min pappa för att han visar oss barn hur mycket han bryr oss om oss genom att komma och hälsa på oss när tillfälle finns. Hörde av storasyster i veckan att hon blivit pappasjuk, ringt till pappa, pappa hade kommit med bilen och de hade tagit en fika tillsammans. Underbart va?! När jag pratade med honom i veckan undrade han om jag var i Umeå nästa vecka för han skulle ner till Ö-vik och tänkte passa på att svänga in i Umeå om jag var där. Han hälsade på lillasyster i Umeå några dagar i höstas när hon inte mådde alltför bra. Han visar verkligen att han bryr sig om oss och de få gånger han skickar något till mig via snigelpost, blir jag alltid rörd till tårar över hans omtänksamhet.

Jag tror att pappa lever det liv han vill leva. Han kör sin motorcykel på somrarna, han löser sina korsord och framför allt han gör det han vill göra. Och jag tror att han njuter när vi barn kommer förbi, alla på samma gång eller var och en för sig. Men framför allt visar pappa att han klarar sig själv utan en kvinna i huset, det vill säga; han har det rent och fräscht i sitt hem, vilket gör att det är mer välkomnande. Jag vet inte, kanske är det löjligt att säga det om en vuxen människa; att jag är stolt över att min pappa klarar av att hålla ordning och reda utan kvinna i hushållet. Men det är så jag känner. För i vissa fall verkar det som att ordningen och redan försvunnit i samma ögonblick som frun försvann ut genom dörren...

Är verkligheten så bisarr att vuxna män, kanske framförallt i den äldre generationen, inte klarar av att hålla ordning och reda utan en kvinna i huset? Självklart vet jag ju att det inte är så här i alla fall, men i de fall där situationen är så här; vad beror det på? Jag har funderat en hel del vad detta kan beror på. Är det så att könsrollerna varit mer påtagliga i de äldre generationerna än vad det är i min generation och förhoppningsvis i kommande generationer? Och därmed, vet inte männen hur man tar hand om ett hem? Ser man inte skiten i hörnen eller dammtussarna som flyger runt när det råkar bli korsdrag? Eller sitter man och tycker så synd om sig själv att man helt enkelt inte bryr sig om hur det ser ut runt omkring sig, både gällande hygien och städning? Vad tror du?


                   

Jag skulle inte byta min pappa mot någon annan i hela världen. Han är helt enkelt toppen!

Jag är expert av högsta grad av att göra livet lite extra besvärligt för mig själv. För om livet inte ger en nog med utmanningar så får man väl ställa till det själv så man får reda upp det på bästa möjliga sätt. Men på något konstigt sätt fixar jag det alltid. Tanken; "Det klarar jag aldrig" hamnar väldigt sällan i mina tankar. För man klarar alltid mer än vad man tror, bara man vågar hoppa ut i tomma intet.

Och jag hoppar med glädje och spänning ut i ovissheten...

Jag har tänkt på en sak; Om man ogillar måndagar, bara för att det är måndagar, så innebär det att man ogillar 1/7 av ens liv. Helt utan egentlig anledning. Ganska onödigt eller hur?!

Hursomhelst så har jag kommit hem efter några härliga dagar i Norrbotten. Jag har slöat och plöjt böcker. Helt underbart! Jag har blivit gödd som bara den. Sockernivån i mitt blod har inte varit att leka med om jag säger så. På en konstant hög nivå! Skumtomtar, palt, fisksoppa, gröt, daim, julmust etc. Massor med gottegottgott! Så nu får jag väl fasta fram till julen. hahaa

Veckorna som kommer består av jobb, plugg, träffa vänner och släkt. Riktigt mysigt ska det bli! Och jag fnyser åt julhysterin, julklappar och allt vad julen är. fnyssss Eftersom jag inte jobbar på julafton så åker vi till mannens underbara moster med man och det ska blir riktigt trevligt. De är så mysiga och goa. Människor som man helst vill ha runt sig hela tiden. Det ser jag fram emot! Och inga julklappar behövde vi ha med oss. Det gillar jag ännu mer. ;)

---

Innan min lunchdate med Josefa idag, smet jag in på Gustavsbergs bibliotek. Så fort jag stiger in genom dörrarna på ett bibliotek glömmer jag tid och rum. Jag kan vandra runt hur länge som helst. Nästan. Med mig hem idag fick två böcker följa med. Jag har länge tänkt att jag ska försöka mig på någon nobelpristagare i litteratur, så det fick bli 2003 års nobelpristagare J.M. Coetzees bok Ett dåligt år. Den andra boken blev Tusen strålande solar av Khaled Hosseini som även skrivit Flyga drake.

Hursomhelst, på vägen hem tänkte jag på vilken underbar konstruktion bibliotek egentligen är. Mängder med böcker (och tidningar) i systematisk ordning. Hur lätt som helst att hitta om man söker något speciellt. Eller bara strosa runt, titta sig omkring, kanske stöter man på något som man inte trodde sig hitta och man kan bli en eller flera kunskaper klokare tack vare detta. Att vi sedan återanvänder böckerna om och om igen är ju faktiskt helt fantastiskt ur miljösynpunkt.

Jag älskar böcker och jag har genom åren köpt massor av böcker. Jag skulle gärna ha ett rum med bara böcker senare i livet, det har jag velat länge. Men på senare tid har jag ställt mig frågan; till vilken nytta egentligen? För handen på hjärtat så är det inte många böcker jag har läst mer än en gång. Och det här att man ska ha bara för att, ställer jag mig mer och mer kritisk till. Och inte bara till detta med böcker utan till andra saker också.

Vi skapar alltför ofta ett behov som vi egentligen inte behöver ha. Materiella ting som vi lägger massor av energi på. Tack, men nej tack! Min energi och tid är för värdefull för att sköta om massor med materiella ting. Döda ting som vi ska sköta om. Och vi behöver ställa oss frågan; blir vi verkligen lyckligare med alla dessa materiella ting som samhället "kräver" att vi ska ha? Jag tror det är tvärtom. Ju mer saker vi äger, desto olyckligare blir vi. Just för att vi inte kan prioritera vad som är viktigast i livet. Vi tappar helt enkelt förmågan att se vad som är viktigt här i livet. För det viktigaste i livet är inte att ha en tv i varenda rum eller en dator för varje familjemedlem eller tusen prydnadssaker eller bokhyllor fyllda med mängder av böcker.

Så var vill jag komma med detta inlägg? Från bibliotek till materiella ting? Jo, när det väl kommer till kritan är materiella ting ingenting att ha, vilket man ofta upptäcker när något dramatiskt händer eller när man är nere i en svacka.  Det är då man får upp ögonen för vad som är viktigast här i livet. Prioritera om, helt enkelt. Det kan vara att läsa en bra bok. Ta en fika med en vän eller två. En promenad ute i naturen. Och så vidare. Alternativen är oändliga.

För det, mina vänner, det är riktig livskvalité! :)

I vissa ögonblick tror jag att jag är gjord av stål. Inget kan rubba mig. Jag kan bära världens problem och bekymmer på axlarna utan att sjunka ner ens det minsta i marken som jag står på.

Det är så jag vill att världen ska se ut.

Verkligheten är bristare. Ju mer jag lastar på mina axlar desto djupare sjunker jag ner i marken. Och jag vaknar inte upp förrän jag knappt kan andas längre. Andnöden gör att jag kravlar mig upp och drar mig undan i hemmets sköna vrå. För att hämta krafterna igen. Men när återhämtningen är slutförd tror jag återigen att jag är gjord av stål och cirkeln är sluten.

När ska jag lära mig?

                    

Speciellt när det är fritt från massor konstiga tillsatser och färgämnen. Jag blev superglad när jag såg att Konsum nere i Gustavsbergs centrum tagit in ekologiskt godis i sitt sortiment. På baksidan av påsen står det bland annat att smaken av apelsin kommer från en ekologisk apelsin. En apelsin som inte har besprutas med bekämpningsmedel. Smaken är alltså inte framställd på konstgjord väg. Den gula färgen kommer även den från apelsinen. En riktig apelsin alltså! 

Passande är att Hallå P3 tar upp våra matvanor just nu. Socker och fett i vår mat leder till depression har en ny undersökning visat. Som en parantes så äter vi svenskar 17 kilo godis per år. Men när man väl äter kan man väl ändå äta godis som innehåller naturliga ämnen och inte massor av konstgjorda ämnen? 

I allt större utsträckning köper jag ekologiska matvaror. Bananer besprutas fulla med olika kemiska bekämpningsmedel. Som vi sedan får i oss. Tack, men nej tack! Jag har ännu inte sett filmen Bananas men den är säkert väldigt givande. Bananerna jag köper numera är nästan alltid kravmärkta. Och visst är det dyrare, och jag förstår att alla inte har råd att köpa det som är dyrare. Det är inte alla gånger jag gör det heller. Men någon gång då och då kan man väl lägga en eller två kronor till på sin mat, bara för att bidra till just det segmentet på marknaden.

För mig har det blivit mer naturligt att köpa och leta efter ekologiska varor när jag handlar. Som igår när jag skulle köpa mjölk och såg att det inte fanns ekologisk mjölk blev jag faktiskt lite besviken. Och för att nämna en annan sak; mitt favoritkaffe är både krav- och rättvisemärkt. Och hur det än är, så känns i alla fall mitt samvete lite bättre om jag kan bidra till något bra när jag konsumerar. Och jag vet att det finns rapporter och dokumentärer om att dessa pengar inte kommer till bönderna med mera. Fruktansvärt, men samtidigt måste jag som konsument kunna lita på märkningarna som förekommer på marknaden och att kontroller genomförs för att märkningens krav uppfylls.

Om du vill läsa lite mer om en hållbar livsstil kan jag rekommendera tidningen Camino. Jag har precis börjat prenumera på den och den ger tips på hur vi kan bidra till en hållbar utveckling. Det är tips på mat, resor, kläder med mera. Riktigt bra!

En kan inte göra allt, men vi alla kan göra lite för att bidra till en uthållig utveckling.

Så var det den stora frågan här. Var ska julen firas? Eller firas och firas. Jag firar faan inte julen. Jag vill helst stryka decembermånad från kalendern, ge oss hellre en extra julimånad med sol och värme. ;) Och varför ogillar jag då denna tid på året? Jo, jag ska säga er det! För att det handlar om att vi bara ska konsumera, konsumera och konsumera lite till! Det är överflöd av julklappar. Barn som sitter i mängder av klappar och är tokless innan de ens öppnat alla klappar. Fy! Och sen, julmaten är ju INTE ens GOD!

Jag har en skräckjul där barnen slet upp alla sina julklappar utan att ens veta vad de egentligen fick eller från vem. Och det värsta var att de vuxna satt och hejade på. Som att det var någon slags tävling! Eller föräldrar som ger ens barn helt otänkbara julklappar enligt min mening. Det har varit mobiltelefoner fastän de redan har en som fungerar alldeles utmärkt men de får en ny bara för att den nya är mer "inne" nu. Och sedan undrar föräldrarna hur de har kunnat få så otacksamma barn. Ja, kanske för att man alltid har serverat barnen det bästa hela tiden fast man egentligen inte haft råd alla gånger. Barnen har helt enkelt fått allt de pekat på. Och kanske lite mer än det ibland...

Eller som jag läste på en internetsida; En förälder som bad om tips vad denne skulle köpa till sin 9-åring och en annan föräldrer som svarar; En bärbar dator till min 11-åring. Tror föräldrar/vuxna verkligen att de gör barnen en tjänst när de ger barnen massor med dyra kapitalvaror? Hur blir det när barnen flyttar hemifrån och kanske pluggar eller lever på en icket så bra lön till att börja med. Hur ska barnen då klara av att uppnå detta behov som vuxna har skapat åt dem? Ja, kanske föräldrarna sticker åt dem pengar så de kan klara sig att bibehålla sitt behov av dyra kapitalvaror. Men då lär barnen sig aldrig att stå på egna ben, vilket är jävligt tragiskt. Och varför ska vi ens ge varandra julklappar? Vi har ju inte ens mage att vara nöjda över de klappar vi får. Förra julen visade statistik att hälften var missnöjd med de julklapparna de fått. Vi byter istort sett bara pengar med varandra. Vad säger det om oss? Helst ska vi väl vara med i butiken när någon ska köpa julklappen åt oss så att det verkligen blir rätt.

Allt vad julen handlade om förut, finns inte längre helt enkelt. Jag kan mysa till lite när jag ser Emil i Lönneberga när de firar jul, då minsann var det matfest. Förr i tiden hade de inte tillgång till den goda mat som vi har tillgång till varje dag. Idag är det bara att gå till mataffären och handla. I dagens Sverige behöver de flesta faktiskt inte vara hungriga. Eller som i Saltkråkan när barnen får varsin julklapp. Nu låter jag väl gammal som gatan men när jag såg det programmet som liten flicka tyckte jag att det var märkligt att de bara fick en julklapp. Det var DÅ  på åttitalet. Tänk bara vad barnen idag ska tycka. OBS! Grov generalisering.

Kanske jag är vrång och tjurig, men jag tänker inte delta i detta vansinne som julen faktiskt är.

Jag ska stå över allt vad detta heter i år (precis som jag gjorde förra året). Ikväll har jag (vi) försökt leta upp om det är någon restaurang här i stan som har öppet på julafton. Jag ska ringa runt lite i veckan. Men sedan tittade vi även på om vi skulle åka till Göteborg, men det är samma där, något måste vara öppet för att det ska vara värt att åka dit. Tips någon?

Så! Nu är gallan spydd och det känns betydligt bättre. ;)

Kvinnor har alltid varit dominerande i mitt liv. Både under min uppväxt och i mitt vuxna liv. Starka kvinnor som kämpat som bara den för att få arbete och familj att gå ihop. Alla dessa kvinnor borde få pris för sin ständiga kamp med allt. För hur det än är så tror jag att kvinnan får dra ett litet större last av familjesidan, dock inte sagt att det inte kan förändras. Och inte heller att det behöver vara så i alla familjer. Jag skriver bara utifrån det jag har upplevt och observerat. Jag tror även att vi kvinnor behöver släppa in männen i "bestämmandet" i familjen. De är precis lika vuxna som oss och om vi kvinnor bara kan släppa på kontrollen över allt så tror jag att män kan klara av saker och ting precis lika bra som oss kvinnor. Att de sedan inte gör på samma sätt som vi gör behöver ju inte betyda att det blir sämre.

Min mamma har alltid varit en förebild för mig. Hon klarar det mesta hon tar för sig. Och hon ger sig aldrig. Hon kämpar på och kanske har jag satt henne på en alldeles för hög pedistal för både hennes och mitt eget bästa. Men hon är den som finns där för mig när det blåster runt omkring mig. Det är hon som säger de där lugnande orden, att allt kommer att ordna sig. Och hon säger de på ett sånt sätt att jag faktiskt tror henne. Att det sedan är sant eller ej betyder faktiskt inte så mycket. Huvudsaken är att hon finns där för mig. Likaväl som jag finns där för henne.

Jag kan inte påstå att jag har den bästa relationen med min pappa även fast det har blivit så mycket bättre de senaste åren. Under min uppväxt har jag alltid upplevt det som att pappa har stått i skuggan av mamma. På det sätt att det är mamma jag har frågat om saker jag får eller inte får göra. Jag har alltid varit mammas flicka. Om det är positivt eller negativt är upp till var och en att bedömma (eller dömma). Hursomhelst så var det först när mamma och pappa skiljde sig som jag var "tvungen" att faktiskt börja prata med min pappa. Nu kunde jag inte gå via mamma längre, utan jag var faktiskt tvungen att ta upp telefonluren för att höra hur det var med pappa. Och det är nog faktiskt det bästa som har hänt för mitt och pappas förhållande.

Men hur det än är, så verkar avsaknaden av män i mitt liv fortsätta. Kanske är det för att jag inte riktigt vet hur män fungera. Jag hamnar på främmande mark så fort jag hamnar i en grupp med många män, samtidigt som jag kan känna att män är mer rak på sak när det kommer till saker och ting. Kvinnor i grupp tenderar att snacka en hel del skitsnack och tissel och tassel om lite och allt. Okej, jag drar alla över en kam kanske, men jag pratar bara från mina egna erfarenheter. Naturligtvis beror det ju till största delen vilken slags personlighet man har också, det kan man ju inte utsluta.

Så var går jag härifrån? Jag känner att jag saknar män i mitt liv. Män som är starka, bestämda men ändå ödmjuka. Var finns ni? Jag hoppas att den dagen jag skaffar barn, kommer pappan till mina barn vara otroligt närvarande för våra barn. Jag tror att det är minst en lika häftig upplevelse för en man att bli förälder likaväl som det är för en kvinna. En av de bästa bloggarna jag läser just nu är en så kallad pappablogg. En helt underbar blogg som beskriver föräldraskapet från en mans perspektiv. Tänk om alla kunde ha fått en sån närvarande pappa... Jag tror att vi behöver fler av den sortens män eller jag behöver det ialla fall. Män som kan visa sina känslor och inte försöka upprätthålla ett stoneface över allt som händer i livet.

Min känsla av att jag saknar män i mitt liv, behöver ju inte betyda att den känslan ska vara konstant under resten av mitt liv. Situationen behöver inte ens vara konstant. Bara jag lyfter blicken lite så har jag trots allt en del män i min närhet, fast inte nära i den bemärkelsen att vi står varandra nära.

Men hej, livet är inte över. Långt ifrån. Det finns otroligt mycket som kan hinna ändras och detta är en sak som jag vill ska föändras. Och vem ligger ansvaret på då? Vem ansvarar för mitt liv? Eller för ditt liv? Jo, jag ansvarar för mitt liv och du ansvarar för ditt liv. Vill man ha förändring gäller det att vara handlingskraftig. Det är ingen som kommer och ringer på dörren och serverar ditt liv på ett silverfat.

Vill du ha något i livet, kämpa för det! Det tänker då jag göra...