Levande Liv

I veckan har jag gjort min inflyttning i lägenheten i Umeå. Magasineringen är tömd och det känns så himla bra. Äntligen har vi tillgång till alla våra ägodelar, även om häften är här i Gustavsberg och andra hälften i Umeå. Sängen är på plats. Soffan är klädd och vintrinskåpet uppfyllt. Det står kartonger i mängder i mitt rum i lägenheten och de flesta innehåller böcker. Böcker i mängder. Nästa helg blir det att montera upp lite hyllor så jag får upp de böcker som jag behöver ha framme för mina studier. Tack Helena och Andreas för hjälpen! Otroligt bra kämpat! :D Och det känns så härligt att ha sitt eget krypin under hösten vilket gör att jag ser fram emot hösten enormt mycket. Faktiskt. På riktigt. Nu kör jag hårt sista terminen. :D

I måndags, samma dag som jag körde upp Veronicas skruttibangbangbil till Umeå, var jag hos min läkare. Tre rör med blod fick jag lämna och i onsdags på väg hem från Umeå ringde hon upp. Proverna såg bra ut förutom lite förhöjda levervärden men det brukar jag har så det kanske är min normalanivå. Hursomhelst, så har jag fått remiss till röntgen på Ersta sjukhus. Och de har drop-in! Snabba puckar! Imponerande!

Planen var att åka in idag och röntga mig men en förkylning har slagit till vilket gör att jag är lite orkeslös, så jag får göra det när jag kommer hem nästa gång igen. Min förkylning leder även till att jag inte kommer att delta på Tjejmilen på söndag, så tråkigt! Jag hade verkligen sett fram emot att springa milen.

Ändå är jag otroligt glad över att förkylningen kom nu och inte nästa vecka då skolan börjar igen. Det gäller att se allt ur rätt synvinkel, eller hur? -hahaa- Och jag har så mycket att vara glad för att inte ens en förkylning kan ta bort mitt glada humör! :D 

Under helgen i Åbo pratade vi om allt mellan himmel och jord. Precis som jag kan göra med Nina. Och det var som ett ljus gick upp för mig. Jag har känt Nina i knappt fyra år, fastän det känns som att hon och jag alltid har känt varandra. Under dessa fyra år har det hänt så otroligt mycket i mitt liv, eller från och med tsunamin kanske jag ska säga. Det känns som en lång tid, men egentligen inte med tanke på allt vad som har hänt under dessa år.

Jag lärde känna Nina under en period i mitt liv som var minst sagt kaotisk. Allt, verkligen allt, var upp och ner, ner och upp! Mitt inre var i tusen bitar och jag visste varken ut eller in. Och jag vet precis vilken tidpunkt jag verkligen var nere på botten. Jag vet var jag satt, vem jag pratade i telefon och vem jag hade bredvid mig. Jag vet vad det var för väder och jag minns hur ironiskt jag tyckte det var. Solen lyste och himlen var klarblå, men inombords var det svartmörkt. Att avsluta något som varit med i hela mitt vuxna liv var det svåraste jag någonsin har gjort. Att ta bort en familjemedlem...

Strax efter vi tagit bort vår hund började jag min terapi som gick över två terminer. Helt klart en av de bästa investeringarna jag har gjort i mig själv. Jag har fått verktyg för att hantera mina tankar och situationer som händer i vardagen. Jag arbetar med de varje dag men nu är det en naturlig del i min vardag och jag ger mig själv utmaningar för att växa och utvecklas som människa. Och målet? Att må bra. Det är det enda jag vet är att jag vill, det är att må bra. Varje dag. Jag fokuserar på hurdan person jag vill vara, inte vem jag inte vill vara. Om man fokuserar på vem man inte vill vara så tror jag att man till slut blir den man inte vill vara. Just för att man fokuserar på just de (dåliga) egenskaperna. 

När jag skrattar och ler idag gör jag det med hela själen. Glädjen kommer djupt inifrån och den är på riktigt. Inte som förut då det bara var ytligt. Idag kan jag uppskatta det lilla i livet som jag oftast tycker är det största. Och jag är betydligt bättre på att säga till mina nära och kära hur mycket jag gillar dem och vad de betyder för mig. Att skicka ett sms eller ett mail hinner man alltid med. Det behöver inte vara långt. Huvudsaken är att man gör det. Glädje föder glädje. 

Att jag idag skulle lägga ner en massa tid på personer som drar energi finns inte på min livskarta. Dessa personer utesluter jag fort som bara den. Och det spelar inte så stor roll vilken relation vi har i grunden. Drar de energi av mig så är de inte välkomna i mitt liv. Så är det bara. Min energi vill jag lägga på upplevelser och personer som jag tycker mycket om. Helt enkelt det som gör livet värt att leva. Idag prioriterar mig själv men samtidigt som jag vill vara till för mina nära och kära. Men absolut inte på bekostnad av mig själv. För hur det än är så har jag mig själv närmast. Jag är först och främst Lisa, sedan är jag allt annat. Dotter, vän, svägerska, barnbarn, sambo, kattägare, systerbo, student, etc.

När jag startade den här bloggen 2006 beskrev jag mig själv som följande;

En Lisa som är 163 cm KORT (observera kort) över havet. Föddes i staden Luleå år 1980 och då kan ni ju, om ni kan räkna, räkna ut hur UNG jag är. Vad jag gör just nu? Jag sitter ju och skriver, ser ni inte det? Och när jag INTE sitter här, så kan ni se mig på UMEÅ UNIVERSITET, eller på IKSU eller någon annanstans.

Bor gör jag oxå, i en trea med en liten hund och en stor katt samt en FREDRIK. VÄNNER har jag många av, och de jag inte tycker om har jag gjort mig av med.

Jag skulle själv beskriva mig som en liten människa med HJÄRTAT på rätt ställe, sedan är det väl upp till andra att säga ANNORLUNDA.

Så vem är jag idag då 3 år senare?

En Lisa är jag fortfarande. Ung vet jag inte längre. Allt är ju relativt. Födelseåret är fortfarande detsamma. Lite svårt att ändra på det. Att jag är på universitetet stämmer oxå. IKSU är uteslutet. Numera bor jag både i Gustavsberg och Umeå. Hunden är i himlen. Katten är fortfarande stor och världens bästa Fredrik har jag fortfarande i mitt liv. Hjärtat är fortfarande på rätt ställe. Men det är kanske andra som ska uttala sig om det...? ;)

Detta säger väl egentligen inte så mycket om mig som människa. Jag är så mycket mer än bara dessa få meningar. De jag har närmast känner mig nog ganska bra. Och bloggen använder jag som en slags dagbok. Självklart skriver jag inte allt, men det mesta som händer i mitt liv. Jag hoppas att mina funderingar kanske får läsarna att se annorlunda på saker och ting eller kanske bara tycker det är kul att läsa det jag har på hjärtat., men när jag skriver så skriver jag framför allt för mig själv. 

Hursomhelst, det jag ville komma fram till i detta inlägg är att jag inte är den person som jag var när jag var 15, 19, 22 eller 25 år. Mina värderingar i livet har förändrats och jag ser helt annorlunda på saker och ting än vad jag gjorde förut. Så om du tror att du känner mig bara för att du kände mig för 5 eller 10 år sedan så får du nog tänka om. Och det är ömsesidigt. Bara för att jag kände dig för några eller till och med många år sedan kan jag inte säga att jag känner dig idag. För hur det än är så formas vi alla av vad som händer i ens livet och kanske blir du eller du eller jag en helt annan människa än vad vi var förut. Tråkigt vore det väl annars. Ialla fall from my point of view...

---

                                            Det enda som är konstant i livet är förändring

Tid är beställd. NU är jag på gång. Frågan är bara när jag får en tid. Men huvudsaken är att jag får en tid. :)  

...med skruttarna från norr! Sandhamn. Ingarö. City. Har vi hunnit avverkat.

Idag går skutan (=hyrbilen från OKQ8) mot Gålö för att fortsätta semestern i skärgården! Bad och sol, mat och dryck! Och jag tror familjen Blomhage/Sundin/Persson får kora en ny badkruka. -skrattar-  

Det är väl ungefär detta jag hinner uppdatera just nu. But I´ll be back! :)