Aldrig mer hund
Eller aldrig och aldrig kanske jag inte ska säga. För jag kan ju egentligen inte veta om vi skaffar hund igen. Men det jag vet är att en hund inte kommer innanför våra väggar de närmaste 20-30 åren. -hahaa-
Been there, done that!
När Rulle fanns i mitt liv älskade jag att ta promenader med honom på mornarna. Det var ju våran stund och dessutom ett härligt sätt att börja dagen på. Jag njöt verkligen att ta en morgonpromenad för att sedan komma in och äta en välbehövlig frukost.
Men nu när vi är hundvakt till Marias hund.... Fy fan för att gå ut på morgonen det första jag gör! Nä, nu vill jag bara läsa tidningen, göra lite frukost, sätta igång vattenkokaren för vatten till kaffe och låta dagen komma till mig. För hur det än är så är mornar den del av dygnet som jag tycker bäst om.
Någon kanske tänker nu; Ja, men det är ju inte er hund, det skulle vara annorlunda om det var er hund. Ja, kanske, men hunden ska ändå ut på morgonen. Och många gånger därefter. Det är ett evigt springande ut och in för att hunden ska göra sina behov och få motion.
Nä, jag klarar mig superbra utan en hund. Jag är betydligt mer friare nu för tiden än när vi hade hund och jag tycker det är helt underbart. MIna promenader har jag inte slutat med som man kanske skulle kunna tro efter att Rulle flög till himlen. En ljudbok är en mycket bra vän på promenaderna. Eller lite jazz. Eller Winnerbäck. Det gör susen för mina promenader och livet i övrigt.
Vi kan åka in till stan direkt efter jobbet utan att behöva åka hem innan för att gå ut med hunden och ge den mat. Plus att vi dessutom slipper det dåliga samvetet som ständigt gnager i en för att man inte är hemma en kväll, då hunden redan varit hemma ensam en hel dag. Vi kan vara borta en helg utan att det ska vara ett stort projekt att antingen ha med sig hunden eller fixa någon som kan ta hand om hund.
En hund ger ovillkorlig kärlek åt oss människor och självklart, det är ju en underbar känsla. Men behöver man alltid någon som gör det? Varför kan man inte bara älska sig själv utan att hela tiden bli bekräftad av någon annan jämt och ständigt?
Kissen finns fortfarande kvar. Hon lever och mår gott. Det vet alla som sett henne. Rund och go! Och det bästa är att hon sköter sig själv ganska bra. Och ska vi resa bort över en helg klarar hon sig själv. Men jag ska inte försköna att vi inte behöver någon som kan titta till henne om vi är borta en längre period, för det behöver vi. Och framför allt behöver hon det. Men som sagt, hon sköter sig själv ganska bra och det är riktigt, riktigt skönt.
Livet utan hund är helt underbart! Så jag kommer nog tänka till både två och tio gånger innan en hund kommer innanför mina väggar igen.
Been there, done that!
När Rulle fanns i mitt liv älskade jag att ta promenader med honom på mornarna. Det var ju våran stund och dessutom ett härligt sätt att börja dagen på. Jag njöt verkligen att ta en morgonpromenad för att sedan komma in och äta en välbehövlig frukost.
Men nu när vi är hundvakt till Marias hund.... Fy fan för att gå ut på morgonen det första jag gör! Nä, nu vill jag bara läsa tidningen, göra lite frukost, sätta igång vattenkokaren för vatten till kaffe och låta dagen komma till mig. För hur det än är så är mornar den del av dygnet som jag tycker bäst om.
Någon kanske tänker nu; Ja, men det är ju inte er hund, det skulle vara annorlunda om det var er hund. Ja, kanske, men hunden ska ändå ut på morgonen. Och många gånger därefter. Det är ett evigt springande ut och in för att hunden ska göra sina behov och få motion.
Nä, jag klarar mig superbra utan en hund. Jag är betydligt mer friare nu för tiden än när vi hade hund och jag tycker det är helt underbart. MIna promenader har jag inte slutat med som man kanske skulle kunna tro efter att Rulle flög till himlen. En ljudbok är en mycket bra vän på promenaderna. Eller lite jazz. Eller Winnerbäck. Det gör susen för mina promenader och livet i övrigt.
Vi kan åka in till stan direkt efter jobbet utan att behöva åka hem innan för att gå ut med hunden och ge den mat. Plus att vi dessutom slipper det dåliga samvetet som ständigt gnager i en för att man inte är hemma en kväll, då hunden redan varit hemma ensam en hel dag. Vi kan vara borta en helg utan att det ska vara ett stort projekt att antingen ha med sig hunden eller fixa någon som kan ta hand om hund.
En hund ger ovillkorlig kärlek åt oss människor och självklart, det är ju en underbar känsla. Men behöver man alltid någon som gör det? Varför kan man inte bara älska sig själv utan att hela tiden bli bekräftad av någon annan jämt och ständigt?
Kissen finns fortfarande kvar. Hon lever och mår gott. Det vet alla som sett henne. Rund och go! Och det bästa är att hon sköter sig själv ganska bra. Och ska vi resa bort över en helg klarar hon sig själv. Men jag ska inte försköna att vi inte behöver någon som kan titta till henne om vi är borta en längre period, för det behöver vi. Och framför allt behöver hon det. Men som sagt, hon sköter sig själv ganska bra och det är riktigt, riktigt skönt.
Livet utan hund är helt underbart! Så jag kommer nog tänka till både två och tio gånger innan en hund kommer innanför mina väggar igen.
Kommentarer
Trackback