Levande Liv

Alla som känner mig vet att jag har velat gifta mig. Och alla som känner Fredrik vet att han inte velat gifta sig. Detta motsatsförhållande har liksom varit vårt signum under en väldigt lång tid. För och emot. Svårare än så har det inte varit.

Jag vet egentligen inte hur jag har föreställt mig att min vigsel skulle vara, jag har bara vetat att jag vill gifta mig. Kanske är det en gömd prinsessdröm långt där bak i mitt undermedvetna, eller kanske inte, jag vet faktiskt inte... Jag kan ju inte påstå att jag varit en flicka som lekt med dockor, prinsessor och allt annat typiskt tjejigt. Jag lessnade faktiskt ganska fort på såna lekar när jag var liten. Och därför har jag nog aldrig riktigt drömt om ett stort kyrkobröllop, det har som inte riktigt känts som jag... Och verkligen inte som Fredrik!

Livet handlar mycket om att anpassa sig, till situationer som uppstår men även till människor i sin närhet. Egentligen är varje litet möte med en annan människa en anpassning, och inte minst får man anpassa och kompromissa med den man lever med. Och med det menar jag inte att man ska "ge" sig varje minsta situation, snarare får man kompromissa sig fram till vad som känns bäst för båda.

För att återgå till inledningen av detta inlägg, så har våra liv sett ut på detta sätt. Vill. Vill inte. Motsatser helt enkelt, jag har anpassat mig till att Fredrik inte velat gifta sig och accepterat det, till en viss grad ialla fall. Men... jag har sagt att innan jag skaffar barn och hus ska jag vara gift. Svårare än så är det inte. Trodde jag ja. Tiden efter att Fredrik sa; "Det är klart att vi ska gifta oss!" gick jag som i en dröm och undrade när jag skulle vakna. Hade han verkligen sagt det? Hur är det möjligt? Vi är ju för och emot. Så är det ju. Vi har ju våra roller. Hur kan det nu vara två som är för?

Skrämmande. Overkligt. Omställning. Och spännande.


Och hur gör man rent praktiskt?

Hindersprövning. Inte särskilt svårt. Vi är inte under 18 år, vi är inte nära släkt och ingen av oss var vid den tidpunkten gift. Efternamnsanmälan. En del tankar gick genom mitt huvud, skulle jag behålla mitt efternamn eller ta Fredriks? För och emot. Vissa dagar för mitt efternamn, andra dagar för hans efternamn. Men aldrig för två efternamn. Efter noga begrundat alternativen kom jag fram till att jag har väldigt svårt att se mig själv heta något annat än Persson. Jag är ju trots allt en Persson, precis som jag skrev i förra inlägget. Jag är mitt namn. Jag vill inte heta något annat än just det jag heter.

Strax innan jul skedde bokning av vigsel i Stockholms stadshus. Varför just 15 maj? Jag vet inte riktigt, det kändes bara som ett bra datum. Sommaren skulle vara på ingång, det skulle ha hunnit bli någorlunda grönt i vår huvudstad och förhoppningsvis skulle det även vara sol och värme. Boka bord på Gondolen. Utsikt över stadskajen, Gamla stan och vattnet. Boka hotell rum på Elite Marina Tower. Nytt hotell med utsikt mot Djurgården och ut inöver staden. Självklart a room with a view. Kläder, vad skulle vi ha på oss?. Jag ville att Fredrik åtminstone skulle införskaffa en väst. Till mig; jag letade och letade och letade, mycket fint finns det. Slutresultatet blev riktigt bra.

Jag har behövt tid på mig att ställa om mig. Inuti mitt huvud. Och jag ska inte förneka att jag många gånger har funderat på om det verkligen är rätt att gifta sig. Vill jag verkligen det här? Det har varit lika skrämmande för mig som för Fredrik. Det är ett stort steg att ta. Åtminstone för oss. Livet består av chansningar och risker, bara våga hoppa.

Många är facinerade över att vi lyckats hålla oss sedan i slutet av september. Inte minst jag. Men orden; "Vi ska gifta oss", de har bara inte kunnat komma ut över mina läppar. Jag har stått framför spegeln hemma och försökt säga orden, men de har stannat som tankar i mitt huvud. När tankarna har kommit och passerat, har jag stått och fnissat lite för mig själv. Rysningar som gått genom min kropp för att följas av en enorm varm känsla... En helt underbar känsla!


Veckan som har gått, veckan efter vår 30-årsfest (som även blev vår bröllopsfest), har varit helt underbar. Jag har gått på små rosa moln och jag känner mig så underbart lycklig...  Del två kommer inom de närmsta dagarna... Håll ut! Jag ska bara samla på mig känslor, ord och formuleringar...

En fråga jag fått under veckan är; Vilket efternamn har du nu? Några har till och med frågat; Jaha, så du har övergett ditt efternamn nu? Njaaa, så himla lätt är det inte...

Och varför skulle jag egentligen byta efternamn?  Jag gillar mitt namn, det är ju jag. Jag är mitt namn. Skulle jag ta Fredriks efternamn snubblar man ju nästan på s:en, både i mitt förnamn och hans efternamn. Och att ha två efternamn finns inte på min världskarta, och mitt efternamn vill jag inte överge. Jag kan inte säga hur det känns den dagen vi får barn, om vi får barn, men det är då och nu är nu.

Jag är glad att jag får och kan välja, det är inte alla kvinnor som får eller kan det. Så lite symbolik är det nog i att jag behåller mitt efternamn...

Japp, nu är vi äntligen man och hustru. Jag ska skriva ner en liten berättelse om hur vägen till vårt giftemål gick till, men först ska jag bara återhämta mig från en helt underbar helg. *ler ända upp till öronen* 

Man säger att släkten är värst. Ibland. Men jag vill ändå påstå att 99 procent av tiden är ändå släkten BÄST! Jag har en helt underbar släkt, och Fredriks släkt är minst lika härlig. Och våra vänner, ojojoj, vi är lyckligt lottade som har så fina och härliga vänner.


Tack, tack, tack, tack, tack till er alla för en helt underbar fest igår! Helt klart ett minne för livet...

Ju äldre man blir desto lättare har man att se vem som är bra och vem som är mindre bra i ens närhet. Ialla fall har jag utvecklat den egenskapen. Visst, det kan hända att man även blir besviken på dem man trodde var bra och okej, men som visar sidor som man inte trodde riktigt fanns.

Jag har några nära vänner, som jag är otroligt rädd om. De är utspridda över nästa hela landet (och vissa även utomlands), men jag vet att de finns där och jag finns för dom. Jag ogillar starkt när mina närmsta vänner och släktingar mår pyton, jag börjar nästan må dåligt själv å deras vägnar. Jag vill gärna tro att jag är en ganska bra vän som lyssnar, stöttar och försöker ibland komma med råd utifrån mina erfarenheter.

Ibland räcker det att lyssna, medan i andra situationer kanske man måste vara lite mer handlingskraftig, men jag tror ändå i slutändan att det viktigaste för ens vänner är att man tar sig tid för dem.  Och verkligen visar hur mycket de betyder för en. Några meningar i ett mail eller sms kan göra en hel dag annorlunda och vet ni vad det bästa är med det? Det är helt gratis! (ja, förutom uppkopplingen för Internet då ;) )

Nu är det snart tre dagars ledighet som påbörjas och i natt kommer första gästerna. På lördag är det 30-årsfest och jag ser verkligen fram emot det. Jag tror att det kommer bli bra, mycket bra till och med... :)

Vi har fått skit från en viss person över att vi inte bjudit alla som denne person anser att vi ska bjuda till vår 30-årsfest. Inte för att jag bryr mig så himla mycket om det egentligen. Vi bjuder vilka vi vill och skulle vi bjuda hela Fredriks släkt, ja, då skulle vi behöva ett slott. ;) Nja, kanske var att överdriva, men med tanke på att han har drygt 20 kusiner, de flesta har respktive och en del har även barn, så blir det ju en hel del.

Nä, vi har valt att bjuda dem vi VILL fira med, inte bjuda bara för bjudandets skull. Bara för att man är släkt betyder det inte att man med automatik blir bjuden, även fast jag i efterhand kan tycka att det var lite klantigt av oss att glömma bort en viss person. Men, men... Sånt händer! Ingen är fullkomlig... Och jag skulle gärna ha bjudit fler... Men när inbjudningslistan hamnade på 130 pers, ja, då kändes det som att det var tillräckligt, även fast cirka 75 procent tackat nej, men det är en helt annan femma...

Ja, hur man än vänder sig så har man ryggen bakåt...