Del tre; Festen

När jag tänker tillbaka på helgen för vår 30-årsfest blir jag alldeles varm i mitt hjärta. För det kunde verkligen inte ha blivit bättre...

Tidigt på fredagmorgon dök Lise-Lotte, Helena och Johan upp efter att ha kört hela natten från Umeå. Jag bäddade ner dem och så sov vi en stund till. På morgonen väntade de in leveransen av våra köksluckor medan jag åkte in till stan för att möta upp Nina vid Arlanda Express och likt ett kärlekspar som inte sett varandra på länge sprang vi mot varandra på perongen. skrattar Efter att inte ha sett varandra på hur länge som helst fick jag äntligen se min fina och bästa Nina. Hem till Gustavsberg igen, gästerna från Umeå åkte vidare vid lunch vilket innebar att Nina och jag fick några häliga timmar tillsammans. Prata, prata och så prata lite till för vissa saker går inte alltid att prata om i telefon och det var så underbart att oasa och bara få ta igen de månader vi inte sett varandra.

Pappa, Maria, Daniel, Emmy och faster Inger kom över på middag på fredag kvällen. Mycket, mycket trevligt! Vi åt gott och fick umgås i några timmar. När de skulle åka bytes sällskapet av med mamma och Per, de bodde nere på Blå Blom nere i hamnen, nära och bra. Fredrik och Miku dök upp samtidigt senare på kvällen, Fredrik från Umeå och Miku från Vasa. Sett över hela helgen så kändes det som att jag fått tid för alla i min familj och speciellt Nina som jag träffar så sällan. Lite lite Maja-tid blev det dock, men det tog jag igen nu i september.

Lördagen kom och dagen för vår 30-årsfest var här. En 30-årsfest som dessutom innehöll en liten hemlighet. fniss Busiga var och är vi! Vi åkte till lokalen lite tidigare för att ställa iordning musiken, fixa bordsplaceringen och prata med personalen. Helena, Johan och Lise-Lotte var även där lite tidigare för att hjälpa till med det lilla som skulle fixat. Helena och jag fnissade i hemlighet några gånger under både fredagen och lördagen. Helena, du kommer väl ihåg när vi var inne på toaletten och fnissade för fullt hemma hos oss i Gustavsberg? *myser vid minnet* Hovmästaren var nog lika spänd som vi och vi fick klara besked om att vi var tvungen att vänta in henne när vi skulle berätta att vi gift oss. Folk började  droppa in såsmåningom och det var mycket trevligt att se att så många tagit sig till Stockholm. Vår släkt är utspridd över nästan hela Sverige, från Luleå till Varberg. Så himla trevligt att se alla! Att folk faktiskt tar sig orken, tiden och engagemanget trots att det är långa vägar att åka.

Vid sjutiden satte vi oss vid borden, det var bara Katarina som vi väntade in. När hon kommit, hälsade Helena gästerna välkomna och berättade lite om vad som skulle ske under kvällen, men att ordet först skulle gå till Fredrik. Och jag kan säga att min puls var superhög då både Helena och Fredrik pratade. Fredrik började självklart sitt tal med orden; "Eftersom jag gillar att höra min röst så börjar jag själv med ett tal..." Min man i ett nötskal, självklart med glimten i ögat. När han började prata om homosexuella och deras rättighet till att ingå äktenskap såg jag att många fick en undrande min. Anledningen till att han tog upp just detta var att han en gång sagt, med vittnen närvarande, att den dagen homosexuella får ingå äktenskap kan jag också gifta mig. Och när han sa de förlösande orden; Lisa och jag har gift oss, kunde man för en sekund höra en knappnål falla innan alla applåder och va?! kom. Det var helt OSLAGBART! Jag ryser bara jag tänker på det, det är verkligen ett minne för livet.

Min moster grät, pappa grät, min lillasyster grät men den som grät mest var nog ändå Nina. Lillasyster tyckte att jag skulle ha sagt något för då hade hon inte sminkat sig så hårt och så blev hon lite bitter över att hon nu inte skulle få vara tärna när jag gifte mig. Nina konstaterade att om vi hade sagt det här hemma hos oss hade hon fulgråtit, lagt sig på madrassen och fortsatt gråtit, nu var hon tvungen att skärpa sig lite. Jag tror vi fick onda ögat av några också, hahaaa, men mest var det bara glädje. Ett kramkalas blev det innan vi började äta, och sedan kom alla frågor; När? Var? Hur? Vem friade? Efternamn?

Några tal, förutom Fredriks, blev det också. Lise-Lotte hade ett superfint tal som hon fick justera lite och visst är det lite roligt när det inte alltid blir som det är tänkt. Hon fick dra en in ett litet sidospår som hon hade tänkt berätta om på vår bröllopsfest, tänka sig att det blev på vår 30-årsfest. Min moster hade också ett rörande och otroligt fint tal. Min moster och jag har en speciell relation, hon är en av de finaste personerna som går på den här jorden. Hennes tal berörde mig ända in i hjärtat.

Under middagen hade vi en musiktävling som jag tror uppskattades av de flesta. Kombinationen med servering och gående bord blev enligt mig en succé! Maten och drycken var riktigt god. När mat och tävling var över drog vi bort några bord och musiken slogs igång. En lång musiklista som Fredrik hade satt ihop. Allt från NKOTB till Inflames till Lady Gaga. Jag dansade nästan hela tiden och vi hade rent ut sagt; SKITKUL! :) Nina, Miku och jag var sist från lokalen och vi kom hem vid fyratiden. Inte lätt för mig som oftast är trött som en treåring på kvällarna, men ibland förvånar jag även mig själv.

Vår 30-årsfest, eller bröllopsfest som många vill kalla det, var en mycket lyckad fest som jag kommer att bära med mig för resten av livet. Jag blir glad bara jag tänker på den (och självklart vår bröllopsdag). :)  

Så tack till alla er som kom på vår fest!

Tack Lise-Lotte, Helena och Johan, Britt-Louise och Lasse, Sebastian och Katarina, Jonathan och Sara, mormor Ulla!

Tack mamma och Per, pappa och Daniel, Maja och Andreas, Maria och Emmy, mormor och Dessan och faster Inger!

Tack Magnus, Lollo, Maria och Jonas, Anna och Johannes, Josefa, Helena med barnen Freja och Bastian och sist men inte minst mumintrollen Nina och Miku.

Och självklart ett stort tack till personalen på Skafferiet i Nacka.

Del två: 15 maj

Så var dagen här... 15 maj... 

I början av maj började Fredrik sitt nya jobb i Umeå, så han flög ner till mig på fredagen den 14 maj. Kramas, kramas, kramas. Fördelen med att bo isär är att man får det absolut bästa av varandra... Och längta efter varandra... Varje sekund vill jag njuta av, varje sekund vill jag suga in och minnas för alltid... 15 maj vill jag alltid ha färskt i mitt minne...

Lördagen började riktigt härligt, vi åt frukost, spelade lite Mario, började göra oss i ordning, packade lite saker för övernattning på hotell. Fredrik tog en fika medan jag smet in på Kicks för lite make-up, lite längre än förväntat tog det, men till slut kom vi iväg till stan. Checkade in på
Marina Tower. Ett helt nytt hotell och rummet var så fint. Trappa ner från hallen ner till sovdelen. Stor härlig säng. Härliga fåtöljer. Små fönster med vy mot Djurgården. På med kläderna som vi skulle ha under vigseln. Jag hade en blommig klänning som jag köpt på MQ i Umeå redan i marsmånad. Fredrik hade på sig en vit skjorta, svart slips, svart väst, kavaj och mörka jeans. Mycket snygg! Solen lyste och det var varmt ute. Lite fnissiga var vi nog allt i väntan på bussen in till stadshuset. För att det bara var vi som visste och ingen annan, OCH tanken på vad alla skulle säga den 12 juni.

Väl framme i Stockholms stadshus möttes vi av en tant som verkade ha varit där sedan stadshuset byggdes. Mycket barsk! Tydligen var det paus i vigslarna så vi satte oss och väntade en stund. Till slut fick vi legitimera oss och vi fick även frågan om vi hade med oss egna vittnen, vilket vi inte hade. Har man inte med egna vittnen finns vittnen på plats. (Det kan vara bra att veta om man vill åka och gifta sig i hemlighet, Kåmpis Helena. ;)) 16.20 fick vi komma in. Vi hälsade på vigselförrättaren. Jag sa nervöst; Vi vill ha den korta versionen. Hon såg nog att jag var ganska nervös så hon sa lugnt; Jag tar den långa versionen, men den är inte så lång den heller.

Här är den "långa versionen";

Ni vill ingå äktenskap med varandra. Äktenskapet bygger
på kärlek och tillit. Genom att ingå äktenskap lovar
ni att respektera och stötta varandra.
Som makar är ni två självständiga individer som kan
hämta styrka ur er gemenskap.
Eftersom ni har förklarat att ni vill ingå äktenskap med
varandra, frågar jag: Vill du N.N. ta denna/denne N.N.
till din hustru/man att älska henne/honom i nöd och
lust?
(Svar: Ja.)
Vill du N.N. ta denna/denne N.N. till din hustru/man
att älska henne/honom i nöd och lust?
(Svar: Ja.)
(Paret kan växla ringar.)
Jag förklarar er nu för äkta makar.
När ni nu går ut i livet och åter till vardagen så minns
den vilja till gemenskap, den kärlek till varandra och
den aktning för varandra som ni känt i denna stund och
som lett er hit. (Texten författad av Per Anders Fogelström.)
Låt mig önska er lycka och välgång i ert äktenskap
(Text tagen härifrån)


Ringar växlade vi inga eftersom vi inte införskaffat några. Jag har varit lite tveksam till det, men varför vi inte har skaffat ringar beror också på att våren bara sprungit iväg. Fredrik fick ett nytt jobb. Mycket pengar har gått åt till renoveringen av köket och sedan tror jag både Fredrik och jag har varit tvungen att vänja oss i tanken att vi faktiskt skulle gifta oss. Men jag tror att när det mesta har lagt sig i höst, ska vi nog ändå gå och titta ut ett par ringar... Lite avigt och bakvänt kanske, men vem har sagt att livet alltid ska följa ett visst mönster...?

Vår vigselmiddag åt vi på Gondolen. Lite champagne till att börja med. Fredrik höjde glaset och sa; Skål då, min hustru! Och jag sa; Skål, min man! och kunde inte låta bli att fnissa lite. Busiga! :D Därefter åt vi en mycket god middag med vin och självklart efterrätt med kaffe. Taxi tillbaka till hotellet, där vi satt ute en stund innan vi gick in och tog en drink.

Så, då var 15 maj avklarat och det kunde inte ha blivit en mycket bättre dag. I ett soligt och vackert Stockholm. När Stockholm är som allra bäst. När livet är på topp. Och när hela framtiden ligger framför mig och min man. :D 





Min man, min älskade man! :)


Del ett: Innan

Alla som känner mig vet att jag har velat gifta mig. Och alla som känner Fredrik vet att han inte velat gifta sig. Detta motsatsförhållande har liksom varit vårt signum under en väldigt lång tid. För och emot. Svårare än så har det inte varit.

Jag vet egentligen inte hur jag har föreställt mig att min vigsel skulle vara, jag har bara vetat att jag vill gifta mig. Kanske är det en gömd prinsessdröm långt där bak i mitt undermedvetna, eller kanske inte, jag vet faktiskt inte... Jag kan ju inte påstå att jag varit en flicka som lekt med dockor, prinsessor och allt annat typiskt tjejigt. Jag lessnade faktiskt ganska fort på såna lekar när jag var liten. Och därför har jag nog aldrig riktigt drömt om ett stort kyrkobröllop, det har som inte riktigt känts som jag... Och verkligen inte som Fredrik!

Livet handlar mycket om att anpassa sig, till situationer som uppstår men även till människor i sin närhet. Egentligen är varje litet möte med en annan människa en anpassning, och inte minst får man anpassa och kompromissa med den man lever med. Och med det menar jag inte att man ska "ge" sig varje minsta situation, snarare får man kompromissa sig fram till vad som känns bäst för båda.

För att återgå till inledningen av detta inlägg, så har våra liv sett ut på detta sätt. Vill. Vill inte. Motsatser helt enkelt, jag har anpassat mig till att Fredrik inte velat gifta sig och accepterat det, till en viss grad ialla fall. Men... jag har sagt att innan jag skaffar barn och hus ska jag vara gift. Svårare än så är det inte. Trodde jag ja. Tiden efter att Fredrik sa; "Det är klart att vi ska gifta oss!" gick jag som i en dröm och undrade när jag skulle vakna. Hade han verkligen sagt det? Hur är det möjligt? Vi är ju för och emot. Så är det ju. Vi har ju våra roller. Hur kan det nu vara två som är för?

Skrämmande. Overkligt. Omställning. Och spännande.


Och hur gör man rent praktiskt?

Hindersprövning. Inte särskilt svårt. Vi är inte under 18 år, vi är inte nära släkt och ingen av oss var vid den tidpunkten gift. Efternamnsanmälan. En del tankar gick genom mitt huvud, skulle jag behålla mitt efternamn eller ta Fredriks? För och emot. Vissa dagar för mitt efternamn, andra dagar för hans efternamn. Men aldrig för två efternamn. Efter noga begrundat alternativen kom jag fram till att jag har väldigt svårt att se mig själv heta något annat än Persson. Jag är ju trots allt en Persson, precis som jag skrev i förra inlägget. Jag är mitt namn. Jag vill inte heta något annat än just det jag heter.

Strax innan jul skedde bokning av vigsel i Stockholms stadshus. Varför just 15 maj? Jag vet inte riktigt, det kändes bara som ett bra datum. Sommaren skulle vara på ingång, det skulle ha hunnit bli någorlunda grönt i vår huvudstad och förhoppningsvis skulle det även vara sol och värme. Boka bord på Gondolen. Utsikt över stadskajen, Gamla stan och vattnet. Boka hotell rum på Elite Marina Tower. Nytt hotell med utsikt mot Djurgården och ut inöver staden. Självklart a room with a view. Kläder, vad skulle vi ha på oss?. Jag ville att Fredrik åtminstone skulle införskaffa en väst. Till mig; jag letade och letade och letade, mycket fint finns det. Slutresultatet blev riktigt bra.

Jag har behövt tid på mig att ställa om mig. Inuti mitt huvud. Och jag ska inte förneka att jag många gånger har funderat på om det verkligen är rätt att gifta sig. Vill jag verkligen det här? Det har varit lika skrämmande för mig som för Fredrik. Det är ett stort steg att ta. Åtminstone för oss. Livet består av chansningar och risker, bara våga hoppa.

Många är facinerade över att vi lyckats hålla oss sedan i slutet av september. Inte minst jag. Men orden; "Vi ska gifta oss", de har bara inte kunnat komma ut över mina läppar. Jag har stått framför spegeln hemma och försökt säga orden, men de har stannat som tankar i mitt huvud. När tankarna har kommit och passerat, har jag stått och fnissat lite för mig själv. Rysningar som gått genom min kropp för att följas av en enorm varm känsla... En helt underbar känsla!


Veckan som har gått, veckan efter vår 30-årsfest (som även blev vår bröllopsfest), har varit helt underbar. Jag har gått på små rosa moln och jag känner mig så underbart lycklig...  Del två kommer inom de närmsta dagarna... Håll ut! Jag ska bara samla på mig känslor, ord och formuleringar...