Skriva
Jag måste få skriva där jag en gång började. Jag håller på att spricka. All denna sorg som just nu finns så närvarande. Jag försöker minnas. Jag skulle vilja stänga in hans röst, lukter och rörelser i en liten låda där jag då och då kan glutta lite på locket, bara för att aldrig glömma bort honom och hans sätt att vara.
Döden kommer aldrig förbered. Den kommer aldrig vid rätt tillfälle, för det finns inget sådan tillfälle. Alla tillfällen för döden är fel, så himla fel. Jag har svårt att förlika mig med döden, den är abstrakt, det finns inget som säger vad som händer sen. Det finns ingen som har facit på vad som händer sen. Vi som står kvar här med saknaden och den ofattliga sorgen. Den som dör, ja, den dör ju bara. Vad vi vet som levande ialla fall. Orättvist är väl den största känslan efter sorgen jag känner just nu. För det är det, orättvist. Han skulle inte gå än, han skulle vara kvar många år till. Det var så mycket mer han skulle få vara med om, men som nu inte blev.
Pappa, det är så ofattbart att du inte längre finns här på jorden. Jag saknar dig, jag älskar dig och jag är en del av dig...