Levande Liv

Var och varannan har orden Carpe diem någonstans i sitt hem, och visst, det är tänkvärda ord, men eftersom istort sett alla har det, har dess innebörd blivit utvattnad. Nu när Foppa gjort sin verson av att fånga dagen kan jag inte låta bli att dra på mungiporna när jag ser orden Carpe diem! Det är komik på hög nivå!

Facebook, ja, vad ska man säga? Bra på många sätt och på samma gång, dåligt på lika många sätt.

Alla dessa uppdateringar av personer som skriver om hur bra och perfekt deras liv och tillvaro är. Det står mig upp i halsen, för ingen kan ha ett perfekt och bra liv jämt och ständigt, samtidigt som det inte heller kan vara becksvart hela tiden. OBS! Jag har absolut inget emot positiva människor, tvärtom, jag älskar såna personer, men Facebook är ett stort skrytforum. That´s a fact!

Eller vad sägs om alla kedjebrev som cirkulerar? *spyr galla över dessa statusuppdateringar* Eller alla som ska trycka på gilla-knappen, oavsett vad man skriver, bra som dåliga saker. Är inte det ett mycket märkligt beteende? Kan man verkligen tycka att allt som folk skriver är BRA trots att det är DÅLIGT för den enskilde personen?

Nä, nu är det dags för en paus med Facebookandet för min skull. För handen på hjärtat; varför gå in på en sida som man bara blir irriterad på när man klickat sig runt på den? Ni som ändå vill ha kontakt med mig; ring, sms eller maila mig vett ja´!

Vinter, sommar, höst och vår... Alla våra härliga årstider!

Våren, det är nu man känner att det börjar bli lite varmare och hur härlig känslan är när man ser att det börjar knoppa sig lite här och var. Vårblommorna börjar titta fram; tulpaner, krokusar, vitsipporna och så vidare. Det snorgröna skimret som blir när björkarna håller på att slå ut. Naturen fullständigt lyser.

Sommaren, vad kan egentligen slå den svenska sommaren? Det är nu allt i naturen slår ut på riktigt. Bladen på träden fyller ut det som vintern har saknat, häggen och äppelträden som blommar. Grilla och bada och njuta av livet i solens strålar. Att slippa ta på sig massa kläder utan bara kunna gå ut utan att dra på sig en hel mundering.

Hösten, efter sommarens alla härliga händelser kommer hösten som ett brev på posten. Det är nu det faktiskt är legitimt att krypa upp i soffan med en bra bok och en kopp te. Det är inte massor som behöver göras eller måste göras. Höstens färger är så otroligt vackra. Att få ta en långpromenad när höstsolen skiner och det är lite kyligt i luften gör att mest bara känns uppfriskande att gå ut och att sen få komma in i värmen. Lovely!

Vintern, när hösten är som gråast, när alla blad fallit av träden och det är kargt, det är då den härliga vintern kommer. Snön som kommer lyser upp vårt gråa och lite trista mörker. Det knarrar härligt under fötterna när man tar en promenad. Och precis som hösten känns det härligt att få komma in i värmen efter en stund ute och dricka lite varm choklad och äta limpmackor. För att inte tala om vårvintern när solen börjar titta fram igen.

Alla årstider har sin charm. De stora kontrasterna mellan sommar och vinter gör att jag inte kan sluta facineras över hur fantastisk vår natur är.  Vi har mycket att tacka vårt svenska klimat för, det ska vi inte glömma bort, därför tycker jag att det är extra skrämmande att se de allt mer accelerande klimatförändringarna på vår jord. Vi har ju bara en, vi ska vara rädda om den. Dags att tänka om och tänka rätt, på mer än ett plan!  

Efter veckor med flytt, kraftig förkylning och en hel del tjafs är det som att luften fullständigt gått ur mig. Varje liten sak som ska göras kräver laddning i flera timmar. Eller ja, så känns det ialla fall... Och även om jag är arbetsSÖKANDE, så är det himla skönt att det är helg nu. Mannen kommer snart hem. Och vad helgen har att ge, ja, det återstår att se...

Vissa dagar, som idag, är det som att jag vaknat på fel sida av sängen. Jag skulle helst bara vilja skrika rakt ut idag! Just här och nu!

Orsak? 

Jaaaa, en del faktiskt... 

Jag orkar inte lyssna, jag orkar inte höra och med handen på hjärtat så bryr jag mig inte speciellt mycket. Tomprat är inget för mig just nu. Besviken känner jag mig också. Det är svårt att vara klarsynt vissa tidpunkter i livet, det vet jag, bubblor är lätt att hamna i. Men är det meningen att jag ska vara den som spräcker bubblor...?

Du, min vän i livet fyller 30 år idag. Hurra, hurra, hurra! Tråkigt att vi båda ligger nerbäddade i sängen, hostande och snörvlande...  

När en av mina vänner blir rånad och misshandlad, ja, då undrar jag ännu en gång var världen är på väg. Den enskilda människans lidande drabbar inte bara denne utan även alla i dennes omgivning. Den trygghet man ska ha när man är ute är som bortblåst på mindre än en sekund, kan jag tänka mig ialla fall. Förutom den enskildes lidande drabbar det samhället istort också, ta till exempel Hagamannen, då de flesta kvinnor här i Umeå var kraftig begränsade i sina liv. För vem vågade gå hem själv efter krogen eller bara för den delen gå hem från en kompis en mörk vardagskväll? Eller som i detta fall ett gäng tonårskillar som gått lös på min vän. Rädslan att det just ska hända mig eller dig gör att ialla fall jag tänker en gång extra innan man går ut, och ska det verkligen vara så? Jag blir så fruktansvärd arg OCH ledsen över hur vårt samhälle ser ut idag. 

Fy och usch!!! :(