This is me now!
Under helgen i Åbo pratade vi om allt mellan himmel och jord. Precis som jag kan göra med Nina. Och det var som ett ljus gick upp för mig. Jag har känt Nina i knappt fyra år, fastän det känns som att hon och jag alltid har känt varandra. Under dessa fyra år har det hänt så otroligt mycket i mitt liv, eller från och med tsunamin kanske jag ska säga. Det känns som en lång tid, men egentligen inte med tanke på allt vad som har hänt under dessa år.
Jag lärde känna Nina under en period i mitt liv som var minst sagt kaotisk. Allt, verkligen allt, var upp och ner, ner och upp! Mitt inre var i tusen bitar och jag visste varken ut eller in. Och jag vet precis vilken tidpunkt jag verkligen var nere på botten. Jag vet var jag satt, vem jag pratade i telefon och vem jag hade bredvid mig. Jag vet vad det var för väder och jag minns hur ironiskt jag tyckte det var. Solen lyste och himlen var klarblå, men inombords var det svartmörkt. Att avsluta något som varit med i hela mitt vuxna liv var det svåraste jag någonsin har gjort. Att ta bort en familjemedlem...
Strax efter vi tagit bort vår hund började jag min terapi som gick över två terminer. Helt klart en av de bästa investeringarna jag har gjort i mig själv. Jag har fått verktyg för att hantera mina tankar och situationer som händer i vardagen. Jag arbetar med de varje dag men nu är det en naturlig del i min vardag och jag ger mig själv utmaningar för att växa och utvecklas som människa. Och målet? Att må bra. Det är det enda jag vet är att jag vill, det är att må bra. Varje dag. Jag fokuserar på hurdan person jag vill vara, inte vem jag inte vill vara. Om man fokuserar på vem man inte vill vara så tror jag att man till slut blir den man inte vill vara. Just för att man fokuserar på just de (dåliga) egenskaperna.
När jag skrattar och ler idag gör jag det med hela själen. Glädjen kommer djupt inifrån och den är på riktigt. Inte som förut då det bara var ytligt. Idag kan jag uppskatta det lilla i livet som jag oftast tycker är det största. Och jag är betydligt bättre på att säga till mina nära och kära hur mycket jag gillar dem och vad de betyder för mig. Att skicka ett sms eller ett mail hinner man alltid med. Det behöver inte vara långt. Huvudsaken är att man gör det. Glädje föder glädje.
Att jag idag skulle lägga ner en massa tid på personer som drar energi finns inte på min livskarta. Dessa personer utesluter jag fort som bara den. Och det spelar inte så stor roll vilken relation vi har i grunden. Drar de energi av mig så är de inte välkomna i mitt liv. Så är det bara. Min energi vill jag lägga på upplevelser och personer som jag tycker mycket om. Helt enkelt det som gör livet värt att leva. Idag prioriterar mig själv men samtidigt som jag vill vara till för mina nära och kära. Men absolut inte på bekostnad av mig själv. För hur det än är så har jag mig själv närmast. Jag är först och främst Lisa, sedan är jag allt annat. Dotter, vän, svägerska, barnbarn, sambo, kattägare, systerbo, student, etc.
När jag startade den här bloggen 2006 beskrev jag mig själv som följande;
En Lisa som är 163 cm KORT (observera kort) över havet. Föddes i staden Luleå år 1980 och då kan ni ju, om ni kan räkna, räkna ut hur UNG jag är. Vad jag gör just nu? Jag sitter ju och skriver, ser ni inte det? Och när jag INTE sitter här, så kan ni se mig på UMEÅ UNIVERSITET, eller på IKSU eller någon annanstans.
Bor gör jag oxå, i en trea med en liten hund och en stor katt samt en FREDRIK. VÄNNER har jag många av, och de jag inte tycker om har jag gjort mig av med.
Jag skulle själv beskriva mig som en liten människa med HJÄRTAT på rätt ställe, sedan är det väl upp till andra att säga ANNORLUNDA.
Så vem är jag idag då 3 år senare?
En Lisa är jag fortfarande. Ung vet jag inte längre. Allt är ju relativt. Födelseåret är fortfarande detsamma. Lite svårt att ändra på det. Att jag är på universitetet stämmer oxå. IKSU är uteslutet. Numera bor jag både i Gustavsberg och Umeå. Hunden är i himlen. Katten är fortfarande stor och världens bästa Fredrik har jag fortfarande i mitt liv. Hjärtat är fortfarande på rätt ställe. Men det är kanske andra som ska uttala sig om det...? ;)
Detta säger väl egentligen inte så mycket om mig som människa. Jag är så mycket mer än bara dessa få meningar. De jag har närmast känner mig nog ganska bra. Och bloggen använder jag som en slags dagbok. Självklart skriver jag inte allt, men det mesta som händer i mitt liv. Jag hoppas att mina funderingar kanske får läsarna att se annorlunda på saker och ting eller kanske bara tycker det är kul att läsa det jag har på hjärtat., men när jag skriver så skriver jag framför allt för mig själv.
Hursomhelst, det jag ville komma fram till i detta inlägg är att jag inte är den person som jag var när jag var 15, 19, 22 eller 25 år. Mina värderingar i livet har förändrats och jag ser helt annorlunda på saker och ting än vad jag gjorde förut. Så om du tror att du känner mig bara för att du kände mig för 5 eller 10 år sedan så får du nog tänka om. Och det är ömsesidigt. Bara för att jag kände dig för några eller till och med många år sedan kan jag inte säga att jag känner dig idag. För hur det än är så formas vi alla av vad som händer i ens livet och kanske blir du eller du eller jag en helt annan människa än vad vi var förut. Tråkigt vore det väl annars. Ialla fall from my point of view...
Det enda som är konstant i livet är förändring
Jag lärde känna Nina under en period i mitt liv som var minst sagt kaotisk. Allt, verkligen allt, var upp och ner, ner och upp! Mitt inre var i tusen bitar och jag visste varken ut eller in. Och jag vet precis vilken tidpunkt jag verkligen var nere på botten. Jag vet var jag satt, vem jag pratade i telefon och vem jag hade bredvid mig. Jag vet vad det var för väder och jag minns hur ironiskt jag tyckte det var. Solen lyste och himlen var klarblå, men inombords var det svartmörkt. Att avsluta något som varit med i hela mitt vuxna liv var det svåraste jag någonsin har gjort. Att ta bort en familjemedlem...
Strax efter vi tagit bort vår hund började jag min terapi som gick över två terminer. Helt klart en av de bästa investeringarna jag har gjort i mig själv. Jag har fått verktyg för att hantera mina tankar och situationer som händer i vardagen. Jag arbetar med de varje dag men nu är det en naturlig del i min vardag och jag ger mig själv utmaningar för att växa och utvecklas som människa. Och målet? Att må bra. Det är det enda jag vet är att jag vill, det är att må bra. Varje dag. Jag fokuserar på hurdan person jag vill vara, inte vem jag inte vill vara. Om man fokuserar på vem man inte vill vara så tror jag att man till slut blir den man inte vill vara. Just för att man fokuserar på just de (dåliga) egenskaperna.
När jag skrattar och ler idag gör jag det med hela själen. Glädjen kommer djupt inifrån och den är på riktigt. Inte som förut då det bara var ytligt. Idag kan jag uppskatta det lilla i livet som jag oftast tycker är det största. Och jag är betydligt bättre på att säga till mina nära och kära hur mycket jag gillar dem och vad de betyder för mig. Att skicka ett sms eller ett mail hinner man alltid med. Det behöver inte vara långt. Huvudsaken är att man gör det. Glädje föder glädje.
Att jag idag skulle lägga ner en massa tid på personer som drar energi finns inte på min livskarta. Dessa personer utesluter jag fort som bara den. Och det spelar inte så stor roll vilken relation vi har i grunden. Drar de energi av mig så är de inte välkomna i mitt liv. Så är det bara. Min energi vill jag lägga på upplevelser och personer som jag tycker mycket om. Helt enkelt det som gör livet värt att leva. Idag prioriterar mig själv men samtidigt som jag vill vara till för mina nära och kära. Men absolut inte på bekostnad av mig själv. För hur det än är så har jag mig själv närmast. Jag är först och främst Lisa, sedan är jag allt annat. Dotter, vän, svägerska, barnbarn, sambo, kattägare, systerbo, student, etc.
När jag startade den här bloggen 2006 beskrev jag mig själv som följande;
En Lisa som är 163 cm KORT (observera kort) över havet. Föddes i staden Luleå år 1980 och då kan ni ju, om ni kan räkna, räkna ut hur UNG jag är. Vad jag gör just nu? Jag sitter ju och skriver, ser ni inte det? Och när jag INTE sitter här, så kan ni se mig på UMEÅ UNIVERSITET, eller på IKSU eller någon annanstans.
Bor gör jag oxå, i en trea med en liten hund och en stor katt samt en FREDRIK. VÄNNER har jag många av, och de jag inte tycker om har jag gjort mig av med.
Jag skulle själv beskriva mig som en liten människa med HJÄRTAT på rätt ställe, sedan är det väl upp till andra att säga ANNORLUNDA.
Så vem är jag idag då 3 år senare?
En Lisa är jag fortfarande. Ung vet jag inte längre. Allt är ju relativt. Födelseåret är fortfarande detsamma. Lite svårt att ändra på det. Att jag är på universitetet stämmer oxå. IKSU är uteslutet. Numera bor jag både i Gustavsberg och Umeå. Hunden är i himlen. Katten är fortfarande stor och världens bästa Fredrik har jag fortfarande i mitt liv. Hjärtat är fortfarande på rätt ställe. Men det är kanske andra som ska uttala sig om det...? ;)
Detta säger väl egentligen inte så mycket om mig som människa. Jag är så mycket mer än bara dessa få meningar. De jag har närmast känner mig nog ganska bra. Och bloggen använder jag som en slags dagbok. Självklart skriver jag inte allt, men det mesta som händer i mitt liv. Jag hoppas att mina funderingar kanske får läsarna att se annorlunda på saker och ting eller kanske bara tycker det är kul att läsa det jag har på hjärtat., men när jag skriver så skriver jag framför allt för mig själv.
Hursomhelst, det jag ville komma fram till i detta inlägg är att jag inte är den person som jag var när jag var 15, 19, 22 eller 25 år. Mina värderingar i livet har förändrats och jag ser helt annorlunda på saker och ting än vad jag gjorde förut. Så om du tror att du känner mig bara för att du kände mig för 5 eller 10 år sedan så får du nog tänka om. Och det är ömsesidigt. Bara för att jag kände dig för några eller till och med många år sedan kan jag inte säga att jag känner dig idag. För hur det än är så formas vi alla av vad som händer i ens livet och kanske blir du eller du eller jag en helt annan människa än vad vi var förut. Tråkigt vore det väl annars. Ialla fall from my point of view...
Det enda som är konstant i livet är förändring
Jag vill verkligen inte...
...tillbaka till Umeå! Jag sitter här hemma och känner bara sån jävla ångest för att börja skolan igen. I Umeå! Försöker tänka positiva tankar men det är svårt. Skitsvårt!
Positiva tankar. Positiva tankar. Positiva tankar.
Bara resorna fram och åter. Drar energi som bara den. Och dessa ständiga avsked som alltför ofta slutar i att jag gråter på bussen till Umeå. Det är en riktig energitjuv.
Positiva tankar. Positiva tankar. Positiva tankar.
Den största fördelen är att jag har eget boende i höst. Det ser jag fram emot. Och sista terminen nu! Och sen aldrig mer universitetsvärlden... :)
Och vill ni ha ett råd? Att vara särbo är ingen hit för ens förhållande! Så undvik det så långt ni bara kan!
Positiva tankar. Positiva tankar. Positiva tankar.
Just nu älskar jag verkligen vårt vardagsliv. Det känns som att vi har en bra balans. Vi skrattar. Vi har roligt tillsammans. Varje dag. Och jag älskar att bo där vi bor. Inte sagt att jag vill bo här hela mitt liv, absolut inte. För livet för en på helt okända stigar ibland...
Samtidigt som det är efter-studie-perioden jag ser fram emot så blir jag stressad av att prata om framtiden. Jag har läst så länge att jag bara vill kräkas över allt vad studier heter. Nu vill jag börja jobba och känna att jag är på gång i arbetslivet igen.
Positiva tankar. Positiva tankar. Positiva tankar.
Men nu är nuet! Och jag kan väl inget annat än att komma till acceptans att nu är det som det är nu. Men det är väl så att när man är nära mållinjen så börjar man slappna av och känna efter alldeles för tidigt... Eller?
Positiva tankar. Positiva tankar. Positiva tankar.
Så nu har jag fått skriva av mig om mina funderingar, och tänka sig, det känns redan så mycket bättre. Bättre terapi än så här kan man ju inte ha. ;)
Positiva tankar. Positiva tankar. Positiva tankar.
Positiva tankar. Positiva tankar. Positiva tankar.
Bara resorna fram och åter. Drar energi som bara den. Och dessa ständiga avsked som alltför ofta slutar i att jag gråter på bussen till Umeå. Det är en riktig energitjuv.
Positiva tankar. Positiva tankar. Positiva tankar.
Den största fördelen är att jag har eget boende i höst. Det ser jag fram emot. Och sista terminen nu! Och sen aldrig mer universitetsvärlden... :)
Och vill ni ha ett råd? Att vara särbo är ingen hit för ens förhållande! Så undvik det så långt ni bara kan!
Positiva tankar. Positiva tankar. Positiva tankar.
Just nu älskar jag verkligen vårt vardagsliv. Det känns som att vi har en bra balans. Vi skrattar. Vi har roligt tillsammans. Varje dag. Och jag älskar att bo där vi bor. Inte sagt att jag vill bo här hela mitt liv, absolut inte. För livet för en på helt okända stigar ibland...
Samtidigt som det är efter-studie-perioden jag ser fram emot så blir jag stressad av att prata om framtiden. Jag har läst så länge att jag bara vill kräkas över allt vad studier heter. Nu vill jag börja jobba och känna att jag är på gång i arbetslivet igen.
Positiva tankar. Positiva tankar. Positiva tankar.
Men nu är nuet! Och jag kan väl inget annat än att komma till acceptans att nu är det som det är nu. Men det är väl så att när man är nära mållinjen så börjar man slappna av och känna efter alldeles för tidigt... Eller?
Positiva tankar. Positiva tankar. Positiva tankar.
Så nu har jag fått skriva av mig om mina funderingar, och tänka sig, det känns redan så mycket bättre. Bättre terapi än så här kan man ju inte ha. ;)
Positiva tankar. Positiva tankar. Positiva tankar.
Aldrig mer hund
Eller aldrig och aldrig kanske jag inte ska säga. För jag kan ju egentligen inte veta om vi skaffar hund igen. Men det jag vet är att en hund inte kommer innanför våra väggar de närmaste 20-30 åren. -hahaa-
Been there, done that!
När Rulle fanns i mitt liv älskade jag att ta promenader med honom på mornarna. Det var ju våran stund och dessutom ett härligt sätt att börja dagen på. Jag njöt verkligen att ta en morgonpromenad för att sedan komma in och äta en välbehövlig frukost.
Men nu när vi är hundvakt till Marias hund.... Fy fan för att gå ut på morgonen det första jag gör! Nä, nu vill jag bara läsa tidningen, göra lite frukost, sätta igång vattenkokaren för vatten till kaffe och låta dagen komma till mig. För hur det än är så är mornar den del av dygnet som jag tycker bäst om.
Någon kanske tänker nu; Ja, men det är ju inte er hund, det skulle vara annorlunda om det var er hund. Ja, kanske, men hunden ska ändå ut på morgonen. Och många gånger därefter. Det är ett evigt springande ut och in för att hunden ska göra sina behov och få motion.
Nä, jag klarar mig superbra utan en hund. Jag är betydligt mer friare nu för tiden än när vi hade hund och jag tycker det är helt underbart. MIna promenader har jag inte slutat med som man kanske skulle kunna tro efter att Rulle flög till himlen. En ljudbok är en mycket bra vän på promenaderna. Eller lite jazz. Eller Winnerbäck. Det gör susen för mina promenader och livet i övrigt.
Vi kan åka in till stan direkt efter jobbet utan att behöva åka hem innan för att gå ut med hunden och ge den mat. Plus att vi dessutom slipper det dåliga samvetet som ständigt gnager i en för att man inte är hemma en kväll, då hunden redan varit hemma ensam en hel dag. Vi kan vara borta en helg utan att det ska vara ett stort projekt att antingen ha med sig hunden eller fixa någon som kan ta hand om hund.
En hund ger ovillkorlig kärlek åt oss människor och självklart, det är ju en underbar känsla. Men behöver man alltid någon som gör det? Varför kan man inte bara älska sig själv utan att hela tiden bli bekräftad av någon annan jämt och ständigt?
Kissen finns fortfarande kvar. Hon lever och mår gott. Det vet alla som sett henne. Rund och go! Och det bästa är att hon sköter sig själv ganska bra. Och ska vi resa bort över en helg klarar hon sig själv. Men jag ska inte försköna att vi inte behöver någon som kan titta till henne om vi är borta en längre period, för det behöver vi. Och framför allt behöver hon det. Men som sagt, hon sköter sig själv ganska bra och det är riktigt, riktigt skönt.
Livet utan hund är helt underbart! Så jag kommer nog tänka till både två och tio gånger innan en hund kommer innanför mina väggar igen.
Been there, done that!
När Rulle fanns i mitt liv älskade jag att ta promenader med honom på mornarna. Det var ju våran stund och dessutom ett härligt sätt att börja dagen på. Jag njöt verkligen att ta en morgonpromenad för att sedan komma in och äta en välbehövlig frukost.
Men nu när vi är hundvakt till Marias hund.... Fy fan för att gå ut på morgonen det första jag gör! Nä, nu vill jag bara läsa tidningen, göra lite frukost, sätta igång vattenkokaren för vatten till kaffe och låta dagen komma till mig. För hur det än är så är mornar den del av dygnet som jag tycker bäst om.
Någon kanske tänker nu; Ja, men det är ju inte er hund, det skulle vara annorlunda om det var er hund. Ja, kanske, men hunden ska ändå ut på morgonen. Och många gånger därefter. Det är ett evigt springande ut och in för att hunden ska göra sina behov och få motion.
Nä, jag klarar mig superbra utan en hund. Jag är betydligt mer friare nu för tiden än när vi hade hund och jag tycker det är helt underbart. MIna promenader har jag inte slutat med som man kanske skulle kunna tro efter att Rulle flög till himlen. En ljudbok är en mycket bra vän på promenaderna. Eller lite jazz. Eller Winnerbäck. Det gör susen för mina promenader och livet i övrigt.
Vi kan åka in till stan direkt efter jobbet utan att behöva åka hem innan för att gå ut med hunden och ge den mat. Plus att vi dessutom slipper det dåliga samvetet som ständigt gnager i en för att man inte är hemma en kväll, då hunden redan varit hemma ensam en hel dag. Vi kan vara borta en helg utan att det ska vara ett stort projekt att antingen ha med sig hunden eller fixa någon som kan ta hand om hund.
En hund ger ovillkorlig kärlek åt oss människor och självklart, det är ju en underbar känsla. Men behöver man alltid någon som gör det? Varför kan man inte bara älska sig själv utan att hela tiden bli bekräftad av någon annan jämt och ständigt?
Kissen finns fortfarande kvar. Hon lever och mår gott. Det vet alla som sett henne. Rund och go! Och det bästa är att hon sköter sig själv ganska bra. Och ska vi resa bort över en helg klarar hon sig själv. Men jag ska inte försköna att vi inte behöver någon som kan titta till henne om vi är borta en längre period, för det behöver vi. Och framför allt behöver hon det. Men som sagt, hon sköter sig själv ganska bra och det är riktigt, riktigt skönt.
Livet utan hund är helt underbart! Så jag kommer nog tänka till både två och tio gånger innan en hund kommer innanför mina väggar igen.
I min byrålåda
Jag har en byrålåda. Den är inte fysisk. Den finns bara i min fantasi. Hur stor den är vet jag inte riktigt. Den kan växa eller minska beroende på vad som händer i mitt liv. Jag vet bara att det finns massor med små lådor i olika storlekar.
I dessa små lådor finns personer som betyder något speciellt i mitt liv. Personer som jag skulle vilja plocka fram när jag känner att jag behöver dem, bara vill umgås med dem eller se dem i verkligheten. Det kan vara gamla bekantskaper likväl som det kan vara nya bekantskaper.
Bekantskaper som varat i flera år och som jag aldrig skulle vilja vara utan. Men även bekantskaper som jag inte har träffat så många gånger, de som tillför något i mitt liv. En positiv, glad människa får alltid plats i någon av mina lådor. En person som gör skillnad i mitt liv. Dessa personer är såna personer som jag vill kunna ta fram då och då, bara för att de berikar mitt liv. Säkert mer än vad de någonsin kommer att veta om. Ibland kan det även handla om korta möten. Ögonblicksmöten med människor som får en att må så jävla bra. Alla dessa möten kan få plats i en egen speciell låda.
I min byrålåda finns många härlig, underbara, vackra och sköna personer plats. Och med risk att glömma bort någon så nämner jag inga vid namn. Ni vet säkert ändå vilka ni är. MIna älskade, underbara vänner. Men ikväll hade jag mer än gärna tagit fram vännen som bor på andra sidan havet. Oj, vad jag saknar henne nu. Tre veckor kvar innan vi träffas igen. -suckar-
Och såklart, alla som är negativa och drar ner mig kommer inte i närheten av min byrålåda. Stoppskylten är flera meter ifrån min byrå för att undvika alla negativa influenser!
Så välkommen till min byrålåda! Här finns många härliga och underbara människor!
I dessa små lådor finns personer som betyder något speciellt i mitt liv. Personer som jag skulle vilja plocka fram när jag känner att jag behöver dem, bara vill umgås med dem eller se dem i verkligheten. Det kan vara gamla bekantskaper likväl som det kan vara nya bekantskaper.
Bekantskaper som varat i flera år och som jag aldrig skulle vilja vara utan. Men även bekantskaper som jag inte har träffat så många gånger, de som tillför något i mitt liv. En positiv, glad människa får alltid plats i någon av mina lådor. En person som gör skillnad i mitt liv. Dessa personer är såna personer som jag vill kunna ta fram då och då, bara för att de berikar mitt liv. Säkert mer än vad de någonsin kommer att veta om. Ibland kan det även handla om korta möten. Ögonblicksmöten med människor som får en att må så jävla bra. Alla dessa möten kan få plats i en egen speciell låda.
I min byrålåda finns många härlig, underbara, vackra och sköna personer plats. Och med risk att glömma bort någon så nämner jag inga vid namn. Ni vet säkert ändå vilka ni är. MIna älskade, underbara vänner. Men ikväll hade jag mer än gärna tagit fram vännen som bor på andra sidan havet. Oj, vad jag saknar henne nu. Tre veckor kvar innan vi träffas igen. -suckar-
Och såklart, alla som är negativa och drar ner mig kommer inte i närheten av min byrålåda. Stoppskylten är flera meter ifrån min byrå för att undvika alla negativa influenser!
Så välkommen till min byrålåda! Här finns många härliga och underbara människor!
Glädjeämnen i livet
Vad gör dig lycklig? Vad gör dig olycklig? Vad kan du påverka? Och vad kan du inte påverka?
I mitt liv är det inte det materiella som är det viktigaste, tvärtom. Jag tror att ju mer av det materiella jag har, desto olyckligare blir jag. Det är saker som ska skötas om, vårdas och går sakerna sönder så ska man punga ut med massor av pengar. Pengar som jag kan lägga på andra betydligt viktigare saker. Såsom ta en fika på stan med en vän du inte träffat på länge eller varför inte en utflykt i naturen med lite kaffe och smörgåsar. I mitt liv värdesätter jag upplevelser av olika slag. Konserter, promenader ute i den underbara naturen eller en simtur på badhuset.
I våras när mannen fick en saftig efterräkning från CSN satt vi här och beklagade oss att vi var tvungen att dra in på diverse saker, såsom att ta en fika på stan med vänner och liknande, vilket har varit väldigt frikostigt sedan vi flyttat hit. Det är lite så man umgås här i Stockholm. Men tillslut sa jag; Herregud, här sitter vi och beklagar oss över saker vi inte kan göra. Vi klarar ju oss ändå. Vi har mat i kylen. Vi kan betala våra räkningar. Och vi har tak över huvudet. Det är inte det minsta synd om oss. Nu får vi ta oss ur det här tycka-synd-om-själv-syndromet.
Patetiskt kan jag tycka att vi var såhär i efterhand!
Och efter sämre tider kommer bättre tider... Faktiskt! VIlket är tur, för om man inte har de sämre perioderna hur vet man då när de bättre perioderna kommer...?
Alla tycker vi synd om oss själv någon gång, men fastna fan inte i det! Att ha syndromet tycka-synd-om-mig-själv är enligt mig inte helt okej. Ibland gäller det att ställa sig utanför sig själv och titta på sig själv utifrån. Se vad du har! Och vill du något, ja, se till att få tummen ur röven och gör något åt din livssituation! Ingen annan än du har ansvar för just ditt liv.
Jag tror att vi till stor del kan påverka det som händer i våra liv, inte allt men en hel del.
Och på något konstigt sätt löser sig saker och ting till det bästa, bara man är handlingskraftig och gör något åt sin situation. Man kan inte förvänta sig att saker ska falla ner från himlen eller att någon plingar på dörren och står där med några hundratusen från Postkodslotteriet.
-skrattar-
Så ta kontroll över ditt liv, för tro mig, ingen annan kommer göra det åt dig...
I mitt liv är det inte det materiella som är det viktigaste, tvärtom. Jag tror att ju mer av det materiella jag har, desto olyckligare blir jag. Det är saker som ska skötas om, vårdas och går sakerna sönder så ska man punga ut med massor av pengar. Pengar som jag kan lägga på andra betydligt viktigare saker. Såsom ta en fika på stan med en vän du inte träffat på länge eller varför inte en utflykt i naturen med lite kaffe och smörgåsar. I mitt liv värdesätter jag upplevelser av olika slag. Konserter, promenader ute i den underbara naturen eller en simtur på badhuset.
I våras när mannen fick en saftig efterräkning från CSN satt vi här och beklagade oss att vi var tvungen att dra in på diverse saker, såsom att ta en fika på stan med vänner och liknande, vilket har varit väldigt frikostigt sedan vi flyttat hit. Det är lite så man umgås här i Stockholm. Men tillslut sa jag; Herregud, här sitter vi och beklagar oss över saker vi inte kan göra. Vi klarar ju oss ändå. Vi har mat i kylen. Vi kan betala våra räkningar. Och vi har tak över huvudet. Det är inte det minsta synd om oss. Nu får vi ta oss ur det här tycka-synd-om-själv-syndromet.
Patetiskt kan jag tycka att vi var såhär i efterhand!
Och efter sämre tider kommer bättre tider... Faktiskt! VIlket är tur, för om man inte har de sämre perioderna hur vet man då när de bättre perioderna kommer...?
Alla tycker vi synd om oss själv någon gång, men fastna fan inte i det! Att ha syndromet tycka-synd-om-mig-själv är enligt mig inte helt okej. Ibland gäller det att ställa sig utanför sig själv och titta på sig själv utifrån. Se vad du har! Och vill du något, ja, se till att få tummen ur röven och gör något åt din livssituation! Ingen annan än du har ansvar för just ditt liv.
Jag tror att vi till stor del kan påverka det som händer i våra liv, inte allt men en hel del.
Och på något konstigt sätt löser sig saker och ting till det bästa, bara man är handlingskraftig och gör något åt sin situation. Man kan inte förvänta sig att saker ska falla ner från himlen eller att någon plingar på dörren och står där med några hundratusen från Postkodslotteriet.
-skrattar-
Så ta kontroll över ditt liv, för tro mig, ingen annan kommer göra det åt dig...
Nej
Man kan tycka att det borde vara ganska lätt att säga nej, men det är inte alltid det. Jag har lärt mig säga nej till jobb, jag är inte längre en nickdocka som bara säger ja, ja, ja hela tiden. Numera tackar jag både ja och nej till jobb, jämfört med förut då jag alltid sa ja.
Jag känner mig själv så pass bra att jag vet hur jag blir när det blir för mycket, så jag har sagt nej till jobb både på fredag och lördag. Men sen ska jag kanske säga att jag går på ett nio-dagars pass... Jag kan inte jobba jämt, fastän jag tycker det är kul att jobba. Att vi sedan har planer på lördag var även en orsak till att jag sa nej. Och imorgon, ja, då ska jag bara vara tokledig. Om det är fint väder ska jag åka ut på Ingarö och njuta av sol, bad, mat och en bra bok.
Och jag gillar att åka runt på olika arbetsplatser. På söndag blir det på Södersjukhuset och nästa torsdag blir det Globen. Kuligt! :) Inte lika kul idag när jag ska till ett ställe där det är ständigt kaos, men det är bara en dag och jag är så glad att jag inte hamnade där förra sommaren. Jiiiihooo för min ordinarie arbetsplats som faktiskt fungerar riktigt bra! :)
Nu, en lång promenad innan jag ska jobba... Återhämtning kallas det...
Jag känner mig själv så pass bra att jag vet hur jag blir när det blir för mycket, så jag har sagt nej till jobb både på fredag och lördag. Men sen ska jag kanske säga att jag går på ett nio-dagars pass... Jag kan inte jobba jämt, fastän jag tycker det är kul att jobba. Att vi sedan har planer på lördag var även en orsak till att jag sa nej. Och imorgon, ja, då ska jag bara vara tokledig. Om det är fint väder ska jag åka ut på Ingarö och njuta av sol, bad, mat och en bra bok.
Och jag gillar att åka runt på olika arbetsplatser. På söndag blir det på Södersjukhuset och nästa torsdag blir det Globen. Kuligt! :) Inte lika kul idag när jag ska till ett ställe där det är ständigt kaos, men det är bara en dag och jag är så glad att jag inte hamnade där förra sommaren. Jiiiihooo för min ordinarie arbetsplats som faktiskt fungerar riktigt bra! :)
Nu, en lång promenad innan jag ska jobba... Återhämtning kallas det...
Att lämna små avtryck
Sista svängen i Umeå hann jag träffa min underbara vän Nina flera gånger vilket jag redan har nämnt. En middag på Costas blev det på onsdagskvällen och på vägen hem pratade vi om det som varit och det som komma skall. I snart fyra år har vi känt varandra men det känns som vi har känt varandra i en evighet. Hur såg livet ut innan Nina? Finns det ens? Fyra år och jag är inte den jag var då...
När vi lärde känna varandra var mitt liv i fullkomligt kaos, bara i trasiga bitar, och jag visste varken ut eller in. In eller ut. En vänskap som börjar på det sättet kanske inte är det ultimata, men oj, vad stark den har blivit. Jag var inte på absoluta botten när vi träffades. Den tidpunkten kom mycket senare. Men Nina var (och är) min räddande ängel! Hon har kramat om mig när det känts som mest djävligast och hon har kramat om mig när jag åter har kommit tillbaka till livet. Alltså, en vänskap som håller i bra tider och dåliga tider! En äkta och sann vänskap med andra ord...
Min andra räddande ängel är den underbara vännen Helena. Hon klarade av att stötta mig trots att hon gick igenom ett värre helvete än jag vid den tiden. Jag gillar att umgås med enkla människor, de som inte kräver så mycket av det materiella utan kan se det stora i att få ta ett bad med tända ljus eller bara en kväll med en bra bok. Hon är en sån person. En person med sunda väderingar och ofta får hon mig att tänka på sånt jag aldrig tänker på, vilket i sin tur leder till min personliga utveckling. Att hon alltid kan stå där med ett leende och en positiv inställning för vad som händer gör att jag inte kan låta bli att beundra hennes styrka.
Alla borde ha en Nina och en Helena i sina liv. Såna personer berikar ens egna liv...
(Och självklart hade jag andra stötande personer i min närhet just vid den tidsperioden, ni vet vilka ni är! Och ni betyder oerhört mycket för mig också, det vet ni!)
Det jag vill komma till egentligen är vad Nina och Ulrika hade diskuterat ut på en afterwork förra veckan. Nina ringde upp mig på söndagen och sa; Du vet när folk säger bra saker om en så ska man ju alltid framföra det till den personen. Ulrika sa att hon tycker att du är så trevlig och gullig. Och när du i onsdags önskade henne en bra sommar och lycka till i framtiden så blev hon som så glad. (Något i den stilen tror jag att det var, jag kom inte ens ihåg att jag sa det) Och vi kunde bara konstatera att du är som helt genomsnäll. (What?! -skrattar-)
Jag kunde bara svara; Jag tror att om man sänder några vänliga ord, via sms eller mail eller helt enkelt mellan två par ögon, så kan man göra små avtryck i en annan människas liv. Genom att ge några vänliga ord då och då, kan man kanske göra skillnad på en bra och en dålig dag men även att jag själv blir glad av att önska andra människor väl. (Något i den stilen)
Glädje smittar av sig!
Under dessa fyra år har jag förändrats otroligt mycket. Jag kan ärligt säga jag gillar mig själv idag, jag tycker om vem jag är och jag är mer ärlig mot mig själv. Jag har lärt mig att säga nej till en viss gräns och jag gör inte sånt jag inte känner för. Men jag har mycket kvar att arbeta på, samtidigt som jag ska hålla allt ovannämnda i balans. Jag behöver lära mig att ta konflikter på ett bra sätt för jag är otroligt konflikträdd. Jag vill lära mig att se konflikter som något positiv, något som kan leda till en bra förändring. Jag har mina små personliga mål, jag ska inte nämna alla, för de är som sagt personliga och lite småhemliga.
Med lite lördagsmorgonfunderingar avslutar jag med; Med att lämna några små avtryck i andra människors liv kan jag förhoppningsvis göra skillnad i just deras liv...
När vi lärde känna varandra var mitt liv i fullkomligt kaos, bara i trasiga bitar, och jag visste varken ut eller in. In eller ut. En vänskap som börjar på det sättet kanske inte är det ultimata, men oj, vad stark den har blivit. Jag var inte på absoluta botten när vi träffades. Den tidpunkten kom mycket senare. Men Nina var (och är) min räddande ängel! Hon har kramat om mig när det känts som mest djävligast och hon har kramat om mig när jag åter har kommit tillbaka till livet. Alltså, en vänskap som håller i bra tider och dåliga tider! En äkta och sann vänskap med andra ord...
Min andra räddande ängel är den underbara vännen Helena. Hon klarade av att stötta mig trots att hon gick igenom ett värre helvete än jag vid den tiden. Jag gillar att umgås med enkla människor, de som inte kräver så mycket av det materiella utan kan se det stora i att få ta ett bad med tända ljus eller bara en kväll med en bra bok. Hon är en sån person. En person med sunda väderingar och ofta får hon mig att tänka på sånt jag aldrig tänker på, vilket i sin tur leder till min personliga utveckling. Att hon alltid kan stå där med ett leende och en positiv inställning för vad som händer gör att jag inte kan låta bli att beundra hennes styrka.
Alla borde ha en Nina och en Helena i sina liv. Såna personer berikar ens egna liv...
(Och självklart hade jag andra stötande personer i min närhet just vid den tidsperioden, ni vet vilka ni är! Och ni betyder oerhört mycket för mig också, det vet ni!)
Det jag vill komma till egentligen är vad Nina och Ulrika hade diskuterat ut på en afterwork förra veckan. Nina ringde upp mig på söndagen och sa; Du vet när folk säger bra saker om en så ska man ju alltid framföra det till den personen. Ulrika sa att hon tycker att du är så trevlig och gullig. Och när du i onsdags önskade henne en bra sommar och lycka till i framtiden så blev hon som så glad. (Något i den stilen tror jag att det var, jag kom inte ens ihåg att jag sa det) Och vi kunde bara konstatera att du är som helt genomsnäll. (What?! -skrattar-)
Jag kunde bara svara; Jag tror att om man sänder några vänliga ord, via sms eller mail eller helt enkelt mellan två par ögon, så kan man göra små avtryck i en annan människas liv. Genom att ge några vänliga ord då och då, kan man kanske göra skillnad på en bra och en dålig dag men även att jag själv blir glad av att önska andra människor väl. (Något i den stilen)
Glädje smittar av sig!
Under dessa fyra år har jag förändrats otroligt mycket. Jag kan ärligt säga jag gillar mig själv idag, jag tycker om vem jag är och jag är mer ärlig mot mig själv. Jag har lärt mig att säga nej till en viss gräns och jag gör inte sånt jag inte känner för. Men jag har mycket kvar att arbeta på, samtidigt som jag ska hålla allt ovannämnda i balans. Jag behöver lära mig att ta konflikter på ett bra sätt för jag är otroligt konflikträdd. Jag vill lära mig att se konflikter som något positiv, något som kan leda till en bra förändring. Jag har mina små personliga mål, jag ska inte nämna alla, för de är som sagt personliga och lite småhemliga.
Med lite lördagsmorgonfunderingar avslutar jag med; Med att lämna några små avtryck i andra människors liv kan jag förhoppningsvis göra skillnad i just deras liv...
Lycka är inte sommar
Lycka är sol när det regnat länge
Lycka är sol när det regnat länge
Utropstecken
En liten fundering under en torsdag som är en söndag...
Varför missbrukar folk utropstecknet när de exempelvis skriver en kommentar eller ett blogginlägg? Sluta missbruka utropstecken! Man behöver inte ha hundra tusen utropstecken efter det man skrivit. Det räcker väl gott och väl med ett för att visa att det man skriver har en "stark" innebörd. Eller...?
-skrattar lite åt min fundering-
Varför missbrukar folk utropstecknet när de exempelvis skriver en kommentar eller ett blogginlägg? Sluta missbruka utropstecken! Man behöver inte ha hundra tusen utropstecken efter det man skrivit. Det räcker väl gott och väl med ett för att visa att det man skriver har en "stark" innebörd. Eller...?
-skrattar lite åt min fundering-
Klagovisor...
...gör inget bättre, snarare sämre. Att tänka jag-är-negativa-fraser hela tiden.... Hur orkar man med sig själv...? Visst, det går upp och det går ner men solen kan väl inte alltid vara gömd bakom molnen...?
Jag har hursomhelst haft en helt underbar dag i Umeå. En superbra föreläsning följt med ett superbra semiarium. Och snart sitter jag på den underbara ybussen igen... -ironisk- Men jag är iallafall på väg hem och det gör att jag drar på mungiporna lite extra. :D
Så till alla puppor där ute; Tänk positiva tankar! Livet blir så mycket lättare! Och tänk på omvärlden som slipper era klagovisor, de vill gärna slippa det, tro mig! Byta ut de negativa fraserna mot positiva glada fraserna! Alla blir så mycket gladare och kanske främst DU!!!
Jag har hursomhelst haft en helt underbar dag i Umeå. En superbra föreläsning följt med ett superbra semiarium. Och snart sitter jag på den underbara ybussen igen... -ironisk- Men jag är iallafall på väg hem och det gör att jag drar på mungiporna lite extra. :D
Så till alla puppor där ute; Tänk positiva tankar! Livet blir så mycket lättare! Och tänk på omvärlden som slipper era klagovisor, de vill gärna slippa det, tro mig! Byta ut de negativa fraserna mot positiva glada fraserna! Alla blir så mycket gladare och kanske främst DU!!!
Fördomar
Den farligaste fördomen är att tro att man inte har några fördomar. Alla människor är fördomsfulla på något sätt...
Byxor för kobenta personer
I påsk lyckades jag nöta sönder båda mina jeans i grenen... Och det fick mig att fundera... Jag nöter alltid sönder mina byxor i grenen trots att byxorna i övrigt är helt okej, en följd av att jag är kobent...
Nu till min fundering; Finns det ingen jeanstillverkare som kan förstärka tyget i grenen så vi som är kobenta slipper nöta byxor som bara den? Eller är det ett trick från deras sida att få sälja mer jeans?
Mycket irriterande är det ialla fall, och jag är som jag är. Jag kan inte ställa om mig att bli hjulbent, försökte göra några tappra försök i helgen, men det såg väldans konstigt ut när jag skulle gå... -skrattar- Jag får helt enkelt bara acceptera att jag nöter jeans som bara den, på bekostnad av min tunna studentplånbok och till glädje för jeanstillverkarna...
I helgen blir det att ta fram symaskinen, försöka laga mina byxor och vänta tills pengar börjar rulla in på kontot igen för att då till jeanstillverkarnas glädje åka och köpa ett par nya jeans...
Nu till min fundering; Finns det ingen jeanstillverkare som kan förstärka tyget i grenen så vi som är kobenta slipper nöta byxor som bara den? Eller är det ett trick från deras sida att få sälja mer jeans?
Mycket irriterande är det ialla fall, och jag är som jag är. Jag kan inte ställa om mig att bli hjulbent, försökte göra några tappra försök i helgen, men det såg väldans konstigt ut när jag skulle gå... -skrattar- Jag får helt enkelt bara acceptera att jag nöter jeans som bara den, på bekostnad av min tunna studentplånbok och till glädje för jeanstillverkarna...
I helgen blir det att ta fram symaskinen, försöka laga mina byxor och vänta tills pengar börjar rulla in på kontot igen för att då till jeanstillverkarnas glädje åka och köpa ett par nya jeans...
Nedgång...
...inte bara i den ekonomiska världen, utan även i min värld... Lusten finns inte, jag är aptrött, jag mår illa och känner mig likgiltig inför det mesta... Knutarna i magen blir fler och då jag ena stunden oroar mig för mer än vad jag borde så känner jag mig i andra stunden likgiltig och kunde inte bry mig mindre egentligen.... Men jag vet att jag vet att allt ordnar sig i slutändan...
Och fy fan, för eländiga familjeförhållanden... När jag tittar på min så kallade familj, och världen i övrigt för den delen, så kan jag tycka att det är otroligt egoistikt att skaffa barn till denna värld... Hur ska vi kunna hålla frid och ro i världen då vi inte ens kan hålla sams inom en familj? Det är ständiga strider, kanske inte alltid synliga men de ligger och pyr under ytan och det är ett väldigt trippande på tå för att inte trampa fel... Vem vet, man kanske trampar på en mina...? Och då och då gör man faktiskt det...
En familj ska väl ändå tycka om varandra, visst, man behöver inte alltid tycka om varandra eller tycka lika för den delen... Tackochlov, världen skulle vara tråkig om alla gick runt och tyckte likadant... Vi tycker inte om varandra i min familj, inte alla ialla fall, jag vet inte varför det är så, det bara är så... Om jag någon gång är så egoistisk och skaffar barn, vilket jag förmodligen kommer vara, så hoppas jag att vi kommer göra allt för att kännas som en hel familj. Inte som två grupper på olika sidor av gränsen som bara väntar på att den andra ska göra ett anfall så ett motanfall kan göras...
Det som skulle bli kul blev helt plötsligt väldigt jobbigt...
Och jag är trött på konflikter mellan personer som jag tycker om, jag är trött på att saker och ting är vinklade åt ett visst håll och jag är trött på folk som ber om råd men som inte tar dem till sig... Jag är trött på folk som jämt tro sig veta bäst, när de egentligen inte alls vet... Jag är trött på en del personer ska ta över det någon annan ska ordna för de tror sig veta bäst och jag är trött på folk som har ett sånt jävla kontrollbehov att de inte tror att någon annan kan göra deras uppgifter, likaväl i hemmet som på jobbet...
Vad spelar det för roll om jag eller du råkar göra "fel" någon gång? Det är faktiskt så barn lär sig saker och ting, och så även vi vuxna...
Och fy fan, för eländiga familjeförhållanden... När jag tittar på min så kallade familj, och världen i övrigt för den delen, så kan jag tycka att det är otroligt egoistikt att skaffa barn till denna värld... Hur ska vi kunna hålla frid och ro i världen då vi inte ens kan hålla sams inom en familj? Det är ständiga strider, kanske inte alltid synliga men de ligger och pyr under ytan och det är ett väldigt trippande på tå för att inte trampa fel... Vem vet, man kanske trampar på en mina...? Och då och då gör man faktiskt det...
En familj ska väl ändå tycka om varandra, visst, man behöver inte alltid tycka om varandra eller tycka lika för den delen... Tackochlov, världen skulle vara tråkig om alla gick runt och tyckte likadant... Vi tycker inte om varandra i min familj, inte alla ialla fall, jag vet inte varför det är så, det bara är så... Om jag någon gång är så egoistisk och skaffar barn, vilket jag förmodligen kommer vara, så hoppas jag att vi kommer göra allt för att kännas som en hel familj. Inte som två grupper på olika sidor av gränsen som bara väntar på att den andra ska göra ett anfall så ett motanfall kan göras...
Det som skulle bli kul blev helt plötsligt väldigt jobbigt...
Och jag är trött på konflikter mellan personer som jag tycker om, jag är trött på att saker och ting är vinklade åt ett visst håll och jag är trött på folk som ber om råd men som inte tar dem till sig... Jag är trött på folk som jämt tro sig veta bäst, när de egentligen inte alls vet... Jag är trött på en del personer ska ta över det någon annan ska ordna för de tror sig veta bäst och jag är trött på folk som har ett sånt jävla kontrollbehov att de inte tror att någon annan kan göra deras uppgifter, likaväl i hemmet som på jobbet...
Vad spelar det för roll om jag eller du råkar göra "fel" någon gång? Det är faktiskt så barn lär sig saker och ting, och så även vi vuxna...
Nattsudderier
Jag kan inte sova... Magen spökar lite igen... Grym halsbränna och jag vet ju att jag får det om jag äter för mycket fet mat, vilket jag iofs inte tycker att jag har ätit, men tydligen har jag det... Jag hoppas det inte utvecklas till ett gallanfall bara... Jag har inte tid med det... Jag har fullspäckat schema kommande vecka, får jag ett gallanfall är jag slut som artist i cirka 3 dagar efter anfallet... Men jag ska inte ta ut något i förväg, det ska man aldrig göra...
Nåja, igår hade vi en helt underbar skön dag; vi såg film, läste lite, handlade, lagade mat och gjorde paj. Mums! Medan vi gjorde pajen, kom en stor våg över mig med nervositet och lite smått ångest. Tankarna började mala på och jag var tvungen att sätta mig att läsa kriterierna för uppsatsen i företagsekonomi. Detta går egentligen helt emot min livsfilosofi (igen); aldrig ta ut något i förväg, det är att oroa sig en gång för mycket. Jag ska läsa igenom kursplanen ordentligt så jag vet vad som gäller eftersom jag ska träffa ett företag på onsdag angående uppsatsen. Kanske detta gör också att kraven blir lite högre och att jag därmed är mer nervös och lite ångest kommer in. Tankarna rullar i huvudet; Klarar jag detta? Tänk om allt bara blir pannkaka? Tänk om jag inte lever upp till förväntningarna? Tänk om... Tänk om... Tänk om... *tankarna rullar runt, runt i huvudet*
Samtidigt som jag känner att det är en enorm stor och spännande utmaning, jag vill faktiskt se om jag klarar av det eller rättare sagt; jag ska klara av det! Jag vill göra den här uppsatsen till mitt hjärtebarn och jag vill verkligen skriva en superbra uppsats. Ibland känner jag mig superkaxig att skriva själv men det gör också att jag får stå för precis varje ord själv, vilket får mig att vilja bara dra täcket över huvudet och hoppas att rädslan försvinner. För jag är rädd, livrädd... Men när jag sätter det i perspektiv till annat som hänt i mitt liv så känns det inte så farligt... Ibland i alla fall... Jag har varit med om betydligt värre saker... Märkligt dock att jag är nervös för något som ska hända till hösten men som förhoppningsvis ändå sätter igång på onsdag ...
Hur är det med nuet? Jodå! Love my life! I måndags på väg till Idrottsgalan konstaterade vi att livet är så underbart härligt bra just nu, vi har det bra, mycket bra. Jag älskar att leva, jag trivs i mig själv och jag kan fortfarande knappt förstå att jag bor där jag bor. Jag är kär helt enkelt! Jag är kär i Gustavsberg med all den vackra natur som finns här, jag är kär i skärgården och jag är kär i Stockholm stad. I torsdag tog jag en annan väg till jobbet än vad jag brukar ta, och naturen fyller mig med kraft. Jag hörde fåglarna sjunga, det var tyst från omvärlden och min bladplats hade en helt annan skepnad. Samtidigt som jag har närheten till naturen har jag även möjlighet till pulsen i Stockholm, den är bara en halvtimme bort. Varje gång jag åker in till Stockholm stad, förundrads jag över vilken otrolig vacker huvudstad vi har. Jag kan inte beskriva känslan riktigt, men det känns som att jag får en kick av pulsen och av allt det fina som finns. En euforisk känsla infinner sig, här behövs inga droger, det räcker med en tripp in till Stockholm stad. *hahaa* Det känns som att möjligheterna är oändliga. :D
Snart är januari slut och nedräkningen till Jordanien kan börja på riktigt. Jag fick ihop nästan 70 timmars jobb i januari så det ger en bra resekassa. Oj, vad bra vi ska ha det!:D Längtar efter solen, värmen och bad. Och när vi kommer hem är vi nästan inne i mitten av mars. Det känns som den här våren kommer gå med världens fart! Men veckan i Jordanien kan gärna få gå sakta... *hihi*
Nu ska jag försöka sova lite till... Nattinatt!
Positiv inställning
Jag anser mig själv ha en positiv inställning till det mesta i livet. Jag tror man behöver det för att klara av det man tar för sig, för att bli en gladare människa och framför allt en glad och medgörlig medmänniska. Ser man allt negativ ja, då blir det så oxå. Jag har svårt för människor som klagar och klagar men inte gör något åt saken. Såna personer stryker jag fort ur mitt liv, energislukare ska bort, bort, bort. Om man ska sjunga klagovisor är jag verkligen inte den rätta att komma till, visst alla kan ha dåliga dagar och ibland man spy ut det som är dåligt, men sedan är det bra. Och man behöver dagar då det är mindre bra för hur skulle man annars veta vilka dagar som är bra? Men de jag syftar på är de som alltid klagar, hela tiden. De har ont både här och där, de orkar inte och allt är såååå jobbigt. De tittar på alla andra och tycker att alla andra alltid har det så mycket bättre än dem själva. Kanske man ska ställa sig utanför sig själv och se vad man själv har eller fundera på hur ska jag komma dit jag oxå och framför allt göra något åt det.
Jag brukar kalla det den inre drivkraften, jag gör det jag vill och det jag ska. Klart att det finns begränsningar, men mina drömmar och mål är verkligen inte orealistiska. Snarare tvärtom. De går att uppfylla allihopa. Inte alla på en gång men någon åt gången. I min värld finns det inget som heter; jag orkar inte. Orkar man inte kan man lika gärna lägga sig ner och dö på fläcken. Det är bara att ta sig i kragen och ta ett steg i taget för målet kan ibland vara överväldigat.
Jag har några mål med 2009 och jag ska nå dem, det gäller bara att vara målmedveten. Jag är rent utsagt skiträdd för vissa av målen men vad kan egentligen hända? I grunden ligger det att jag är rädd för att misslyckas eller inte duga eller att det jag gör inte uppfyller kraven som både andra och jag har. Men jag kan inte och jag ska framförallt inte smita undan mina mål som kan vara skrämmande, jag kan bara gör mitt bästa och det får faktiskt duga.
Och vi alla styr våra egna liv, varje dag gör vi olika val oavsett vad vi gör; om vi ska handla på ICA eller Konsum, om vi ska tvätta eller ej, om vi ska göra något kul eller inte etc, etc. Så du har ditt liv i dina händer, var vill du? Klart det finns vissa omständigheter man inte kan rå för men man har alltid ett val i sitt liv. Jag ser positivt på framtiden och på mitt liv just nu. Det är med spänning jag fortsätter mitt liv... :)
Jag brukar kalla det den inre drivkraften, jag gör det jag vill och det jag ska. Klart att det finns begränsningar, men mina drömmar och mål är verkligen inte orealistiska. Snarare tvärtom. De går att uppfylla allihopa. Inte alla på en gång men någon åt gången. I min värld finns det inget som heter; jag orkar inte. Orkar man inte kan man lika gärna lägga sig ner och dö på fläcken. Det är bara att ta sig i kragen och ta ett steg i taget för målet kan ibland vara överväldigat.
Jag har några mål med 2009 och jag ska nå dem, det gäller bara att vara målmedveten. Jag är rent utsagt skiträdd för vissa av målen men vad kan egentligen hända? I grunden ligger det att jag är rädd för att misslyckas eller inte duga eller att det jag gör inte uppfyller kraven som både andra och jag har. Men jag kan inte och jag ska framförallt inte smita undan mina mål som kan vara skrämmande, jag kan bara gör mitt bästa och det får faktiskt duga.
Och vi alla styr våra egna liv, varje dag gör vi olika val oavsett vad vi gör; om vi ska handla på ICA eller Konsum, om vi ska tvätta eller ej, om vi ska göra något kul eller inte etc, etc. Så du har ditt liv i dina händer, var vill du? Klart det finns vissa omständigheter man inte kan rå för men man har alltid ett val i sitt liv. Jag ser positivt på framtiden och på mitt liv just nu. Det är med spänning jag fortsätter mitt liv... :)
Ett kort konstanterande...
...gör jag idag; Folks inställningar till saker och ting, människor och relationer är ju lite väl märkliga ibland. PUNKT!
Helt apropå...
...mitt inlägg om "Män och andra konstiga relationer". Läs "Även pappor måste väl kunna trösta" som skrevs i Svenska Dagbladet i lördagens tidning; http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1867839.svd
Män och andra konstiga relationer
Jag har aldrig haft en bra relation med män i min närhet eller rättare sagt jag har nästan inga män i min närmsta närhet, den enda jag har i min närhet är F. Jag saknar nära relationer med män, jag vet inte hur de fungar eller tänker egentligen. Och de få relationer jag har eller har haft med män är inget vidare, den enda slutsatsen jag har dragit av det är att just de män är stora egoister. De tänker istort sett bara på sig själv men då och då kan de visa glimtar av ödmjukhet och omtänksamhet. Nu pratar jag om män i den äldre generationen, jag vet inte om det beror på en helt annan uppfostran eller vad det beror på...
Min relation med min pappa är inte den bästa men vi har en relation idag, vilket jag självklart är glad för, men tänk om han hade varit mer närvarande när jag växte upp. Jag är inte bitter, det är jag verkligen inte, jag har ju klarat mig bra hittills och kommer även att göra det i fortsättningen, men den dagen jag får barn hoppas jag att mina barns pappa är betydligt mer närvarande än vad min pappa har varit. Jag vet inte orsaken varför det var så när jag växte upp men en bidragande orsak kan vara att pappa varit sjuk nästan hela min uppväxt i en kombination med min mamma. Min pappa är mer närvarande idag och ibland kan jag känna att han är villig att "ge" mer än vad mamma vill, oj, det kanske kommer ut helt fel just nu...
Jag är vuxen idag och mina föräldrar har numera sina egna respektive liv men jag kommer alltid att vara deras barn och det är smärtsamt att höra en av ens föräldrar eventuellt inte har tid att träffa mig när denne kommer ner till Stockholm. Bara för att man reser i grupp betyder det inte att man måste gå bakom varandra varenda sekund och att ens säga så tycker jag är både egoistikt och hänsynslöst, då kan man bara hålla käft och inte säga något alls, säga bara att du kommer till Sthlm. PUNKT SLUT!
Nä, nu får det vara slut med överanalyserande på en lördag! Nu ska jag ladda för kvällen och jag ska skratta tills jag har kramp i magmusklerna. :D
Min relation med min pappa är inte den bästa men vi har en relation idag, vilket jag självklart är glad för, men tänk om han hade varit mer närvarande när jag växte upp. Jag är inte bitter, det är jag verkligen inte, jag har ju klarat mig bra hittills och kommer även att göra det i fortsättningen, men den dagen jag får barn hoppas jag att mina barns pappa är betydligt mer närvarande än vad min pappa har varit. Jag vet inte orsaken varför det var så när jag växte upp men en bidragande orsak kan vara att pappa varit sjuk nästan hela min uppväxt i en kombination med min mamma. Min pappa är mer närvarande idag och ibland kan jag känna att han är villig att "ge" mer än vad mamma vill, oj, det kanske kommer ut helt fel just nu...
Jag är vuxen idag och mina föräldrar har numera sina egna respektive liv men jag kommer alltid att vara deras barn och det är smärtsamt att höra en av ens föräldrar eventuellt inte har tid att träffa mig när denne kommer ner till Stockholm. Bara för att man reser i grupp betyder det inte att man måste gå bakom varandra varenda sekund och att ens säga så tycker jag är både egoistikt och hänsynslöst, då kan man bara hålla käft och inte säga något alls, säga bara att du kommer till Sthlm. PUNKT SLUT!
Nä, nu får det vara slut med överanalyserande på en lördag! Nu ska jag ladda för kvällen och jag ska skratta tills jag har kramp i magmusklerna. :D
Förvånad
Ibland kan man bli rakt förvånad över vad ens andra hälft går runt och tänker på, och det gör att jag älskar honom ännu mer, om det nu är möjligt...
Jag är en sökare
Jag är som alla vet inne på mitt sista år på universitetet, jag ska snart ut i arbetslivet men jag går fortfarande runt och undrar om jag har valt rätt och det vet jag väl egentligen först när jag börjar jobba. Jag har provat många olika vägar men ändå är jag osäker på att jag har valt rätt i mina studier. Vissa dagar känns det helt rätt, vissa inte. Jag är en sökare...
En vän sa till mig tidigare i år; Först och främst är jag X, sen är jag allt det där andra runtom. Och den meningen har verkligen fastnat i mitt huvud. För det är så sant. Och jag tänker upprepa hennes ord: Först och främst är jag Lisa, sen är jag allt det där andra runtom. Jag vill vara så mycket mer än bara mitt yrke och jag VET att jag är så mycket mer än det jag pysslar med på dagarna även fast det är min huvudsyssla. Jag är en sökare...
Jag vill att mitt liv ska vara innehållsrikt och att det är jag som ska styra mitt liv och ingen annan. Jag har bara ett liv och jag ska göra det till det bästa. Jag ska bejaka mig själv och mina intressen. Jag vill inte vakna upp när jag är gammal och tänka på allt som jag velat göra men som aldrig gjort. Jag vill inte vara så feg att mina drömmar förblir drömmar, jag vill förverkliga mina drömmar. Jag är en sökare... Och jag hoppas att jag aldrig slutar söka...
En vän sa till mig tidigare i år; Först och främst är jag X, sen är jag allt det där andra runtom. Och den meningen har verkligen fastnat i mitt huvud. För det är så sant. Och jag tänker upprepa hennes ord: Först och främst är jag Lisa, sen är jag allt det där andra runtom. Jag vill vara så mycket mer än bara mitt yrke och jag VET att jag är så mycket mer än det jag pysslar med på dagarna även fast det är min huvudsyssla. Jag är en sökare...
Jag vill att mitt liv ska vara innehållsrikt och att det är jag som ska styra mitt liv och ingen annan. Jag har bara ett liv och jag ska göra det till det bästa. Jag ska bejaka mig själv och mina intressen. Jag vill inte vakna upp när jag är gammal och tänka på allt som jag velat göra men som aldrig gjort. Jag vill inte vara så feg att mina drömmar förblir drömmar, jag vill förverkliga mina drömmar. Jag är en sökare... Och jag hoppas att jag aldrig slutar söka...
Blödig
Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig, men jag har blivit så otroligt blödig på sista tiden. Det räcker med att jag lyssnar på en speciell låt eller lyssnar på mina favoriter just nu, e.s.t, för att jag ska börja gråta. Jag kan tänka på personer som inte finns längre och saknaden blir så stor att tårarna trycker på under ögonlocken. Eller bara det att jag ska lämna mannen några dagar.
(Och NEJ, jag är inte gravid!)
Anledningen till att jag skriver detta är att jag ska på bröllop på lördag och jag har insett att jag måste skaffa massor med näsdukar!
(Och NEJ, jag är inte gravid!)
Anledningen till att jag skriver detta är att jag ska på bröllop på lördag och jag har insett att jag måste skaffa massor med näsdukar!