Levande Liv

Det känns som att jag står kvar i mitten och allt annat passerar med ljusets hastighet. Hur kommer jag vidare?

(2006-05-21 00:47:45) 

På dagen

Så var vi äntligen klar med vår inlämningsuppgift! Nu är det BARA tentan kvar, men det är skönt att man nu bara behöver koncentrera sig på det. Det känns bara så jobbigt att jobbet kommer in och stör mig i tre dagar nu, men nu är jag ju på upploppet och det känns så skönt. Sista helgen på stället, vilket gör att ångesten inte är lika stor som den brukar vara när man ska dit.

Vi har börjat äta enligt GI-metoden och det känns faktiskt riktigt bra. Vi äter gott och energin räcker så mycket längre. I måndags satt jag och pluggade hela dagen och när hände det sist (utan att känna sig helt död efteråt)? Kanske försvinner några kilon oxå, jag hoppas det, jag känner mig i alla fall lättare i kroppen, även fast inte vågen visar någon nergång (ännu).

I helgen ska jag ut och det känns faktiskt riktigt roligt. Det var länge sedan jag var ut på riktigt. =) Det lär vara mycket folk på staden på lördag då det är Kulturnatta, men det är bara roligt att något händer, lite liv och rörelse är bara bra.

Livet känns inte så tungt längre...jag hoppas att det håller i sig.


På kvällen

Sitter här och är mätt efter ännu en supergod måltid. Jag känner mig ganska trött och jag vet att jag borde sitta och plugga men energin räcker inte riktigt till. Det har varit två, tre dagar fulla med plugg. Igår satt jag från nio till sju! Pust!  =) Jag ska bara ta det lugnt och ladda batterierna lite och komma med nya, friska tag imorgon. Men det kommer ju en dag imorgon oxå!

Jag sitter här vid datorn och lyssnar på musik, vad skulle man göra utan musik?! Allt blir så levande, man kopplar av och lever sig in i tonerna och melodin.

Jag känner mig tom, jag har inga tankar som flyger runt i mitt huvud, det är bara tomt, en riktig urladdning har skett och uppladdning ska nu ske. Jag har lust med massor men jag orkar helt enkelt inte. Om jag slår på en film kommer jag att somna, vilket jag inte vill.

Vad ska jag göra?

Världen är upp och ner och jag med den. Det är för mycket just nu, min kropp säger ifrån, när ska jag lära mig att lyssna på den? När ska jag känna riktig livslust igen? Jag vet att det kommer att bli bättre, att jag tillslut kommer att må bra. Men jag hatar att få anfallen jag får när jag känner mig pressad, har redan haft två på kort tid idag, och fler väntar säkert. =(

Det ska bli skönt att komma till mormor och morfar imorgon och bara vara och förhoppningsvis bli lite ompysslad. Min moster är där oxå. =) Det ska bli så kul att träffa alla och jag ska krama dem länge, länge!

Jag känner mig så avtrubbad samtidigt som det är så mycket känslor som bubblar inom mig. Dubbel? Ja! Konstigt? Ja.
Ena stunden skrattar jag och nästa gråter jag, detta är min verklighet just nu, en riktig berg- och dalbana... 

Vad gör man när man faller? Till slut landar man, tror jag, jag vet inte, för jag har inte landat ännu, tror jag. Så många tankar, de tar aldrig slut, de finns hela tiden där och surrar i mitt huvud. Jag vet att jag har slutat springa ifrån mig själv nu, jag måste våga möta mig själv och se mig i spegeln, se mitt riktiga jag, vem det nu än är...

Nu är jag hemma igen! Alla mina saker där de ska vara; hemma! Det känns så himla skönt, nu är det som det ska vara igen. I alla fall på den fronten. =)

Det som är kvar är soffan, köksbordet och två stolar men det tänkte jag att vi kan ta i helgen. Var vi nu ska ställa det. Men det löser sig säkert! På något konstigt sätt brukar det göra det.

Snart är det helg igen och det är ju aldrig fel. På lördag ska jag hälsa på mormor och morfar. Jag har inte träffat dem sedan i julas. Kanske kommer min moster oxå dit, jag hoppas det. Det skulle vara så kul att träffa henne.

Jag har känt mig ganska orkeslös de senaste dagarna, allt går som på rutin. Lusten har liksom försvunnit, jag har inte lust med något längre, inte ens att sätta mig och handarbeta och då är det verkligen något som är galet! Jag försöker förberedda mig mentalt för att börja tentaplugga, men det är svårt. Men i morgon ska jag börja titta igenom anteckningar och läsa lite i boken. Jag vill så mycket men orkar så lite, bara det att träffa kompisar som jag gärna vill träffa egentligen känns jobbigt. Jag letar efter orken men hittar den inte riktigt.

Jag vill helst bara vara hemma och mysa, för nu är jag hemma igen!
På riktigt!

Jag vet inte om ni har läst om fallet Anna Eklund, men det har ialla fall gjort mig väldigt upprörd. 

En kort bakgrund; Anna Eklund gjorde en knäoperation i höstas och hennes läkare sjukskrev henne i ett halvår, då med en rehabilitering som beräknades ta 6-12 månader. Efter 2 månader vill försäkringskassan att hon ska börja jobba igen. En rehabsutredning genomförs UTAN att läkaren som opererat Anna informeras. Hennes sjukersättning dras in och tar för givet att hennes läkare har informerats. När hon vid återbesöket i början av året berättar för sin läkaren vad som har hänt, blir han upprörd och säger åt henne att vara försiktig med det opererade knäet. Han skriver ett kritiskt brev till Försäkringskassan. Anna Eklund får alltmer besvär med sitt opererade knä och läkaren säger åt henne att sluta arbeta, men Försäkringskassan står fast vid sitt beslut. Detta leder till att Anna Eklund fortsätter jobba och att hon nu inte klarar av att fälja rehabprogrammet. Vid återbesöket sex månader efter operationen konstaterar hennes läkare att hennes rehabilitering försenats minst två månader och att av erfarenheter så visar att belastning av knän som opererats ofta får bestående men och att en eventuell omoperation kan komma att bli aktuell.
Fakta taget från Västerbottens Kuriren 27/4 2006

Det jag reagerar på är;
1. Försäkringskassan vill få ut så många sjukskrivna som möjligt utan att tänka på att dessa människor är verkligen sjuka.
2. Detta ger följder såsom att Försäkringskassan indirekt ifrågasätter läkarnas kompetens genom att dessutom inte rådgöra med den berörda läkaren. Genom detta beteende måste de ju se sig som en övermakt och vad läkarna har att säga betyder ingenting.
3. För den enskilda personen kan det komma att bli så att man får bestående men, som i Anna Eklunds fall.

Försäkringskassan har hårdare krav än någonsin att spara pengar och detta för att få ut så många som möjligt i arbete, och det kanske är en god tanke om man ser det på detta sätt: Försöka få ut sjuka människor i samhället för att tex arbetsträna och så småningom komma tillbaka. Men Försäkringskassan verkar ta det som en häxjakt på alla sjuka, man ska istort sett vara döende för att få sjukpenning, om ens det.

I detta fall, och säkert många andra fall, så har/kommer det att kosta oss skattebetalare så mycket mer än om Försäkringskassan hade lyssnat på läkaren och rådgjort med denne. Detta beteende som Försäkringskassan har, har lett till att Anna Eklund eventuellt kommer att få bestående men, rehabiliteringstiden har försenats med minst två månader och eventuell en till operartion kommer att bli aktuell. Ser Försäkringkassan sig som någon övermakt över läkarna?

Jag kan inte i siffror uppge vad detta kommer att kosta den svenska staten men jag kan tänka att notan inte är billig. Man måste se det i flera led dessutom; vården som får behandla samma skada en gång till, arbetsgivaren som blir av med sin personal och eventuellt måste anställa en vikarie och framförallt  för den enskilda personens lidande, både fysiskt och psykiskt.

Men det är ju klart är det en häxjakt Försäkringskassan vill ha så har de ju lyckats väldigt bra!

Detta händer under en socialdemokratiskt regering och jag kan väl inte påstå att något annat parti skulle göra annorlunda för den situationen har jag inte varit med om ännu. Men du/ni/vi kanske ska tänka en gång till innan du/ni/vi sätter ett kryss för Socialdemokraterna i höst?

Ge gärna kommentarer!

Det var en trött, kliande och snorig Lisa som klev upp ur sängen imorse. Detta är värsta och bästa tiden på året. Värsta för att pollen kommer in min näsa och irriterar, näsan rinner och ögonen kliar. Och det är ju som inte bättre när man bor i björkarnas stad, det är nästan så att det är ett hån mot oss allergiker. Bästa för att nu är sommaren på väg och allt kommer att vara så vackert när det blommar och grönskar för fullt. Men det bästa överväger den värsta!

Idag börjar verkligheten igen....tyvärr! Det har varit FEM underbara och härliga dagar då jag bara har känt lugnet. Usch, nu måste man börja ta tag i detta igen! Och energin var tog den vägen? Letar fibrilt efter den..

Mamma och  Per var förbi en sväng igår, det var väl både och. Det var ju ändå skönt att träffa henne men efteråt var jag sååå ledsen. Det är jobbigt med små korta möten och så känns det ju inte riktigt bra mellan oss. Jag är fortfarande så besviken på henne. Jag måste ta en ordentlig funderare på vad jag ska ta mig till och vad jag ska göra....

Nu är det 38 dagar kvar tills vi åker till England. Tyvärr känns det så långt borta och jag har 2, ev. 3 tentor innan dess som jag bara ser framför mig. Men sedan när det är över så då åker vi till England. Jippi!