Rulle
F.1992-03-29 D.2006-08-30
Vår älskade Rulle har nu fått hundänglavingar och springer omkring med alla andra hundänglar på gröna ängar och i lummiga skogar uppe i hundhimlen.
Vi kommer alltid att komma ihåg dig och älska dig, vår lilla älskade hund.
På rätt väg?
Är jag på rätt väg? Vågar jag tro det?
Tron på att jag klarar detta är tillbaka... Eller?
Kraften kommer sakta, sakta tillbaka. Men balansen, var är den?
Laddar länge innan jag ska ta mig för saker och ting... Alltför länge!
Jag tittar på människorna runt mig. Är de verkligen så glad som de verkar? Och hur är den känslan?
För ärligt talat jag vet inte eller minns inte hur det är att känna sig glad över en längre period.
Och även om det inte syns på utsidan, så är mitt inre ett stort hålrum med ett fullständig kaos. Just nu bär jag på en trasig själ som jag hoppas kommer att lappas ihop igen....någon gång!
Tron på att jag klarar detta är tillbaka... Eller?
Kraften kommer sakta, sakta tillbaka. Men balansen, var är den?
Laddar länge innan jag ska ta mig för saker och ting... Alltför länge!
Jag tittar på människorna runt mig. Är de verkligen så glad som de verkar? Och hur är den känslan?
För ärligt talat jag vet inte eller minns inte hur det är att känna sig glad över en längre period.
Och även om det inte syns på utsidan, så är mitt inre ett stort hålrum med ett fullständig kaos. Just nu bär jag på en trasig själ som jag hoppas kommer att lappas ihop igen....någon gång!
Vem?
Vem håller mig under armarna när jag knappt orkar stå upp?
Vem tar besluten när jag inte orkar?
Vem kramar om mig när allt runtom faller?
Vem tröstar mig när jag gråter?
Vem orkar lyssna när jag behöver någon som lyssnar?
Vem? Vem? VEM???
Vem tar besluten när jag inte orkar?
Vem kramar om mig när allt runtom faller?
Vem tröstar mig när jag gråter?
Vem orkar lyssna när jag behöver någon som lyssnar?
Vem? Vem? VEM???
Kraften
Känslorna är så många,
kraften finns inte här,
jag vill göra så mycket,
kraften finns inte där,
jag försöker slå ihjäl några minuter, timmar och dagar,
kraften finns inte här,
jag letar hela tiden efter svar över mitt liv,
kraften finns inte där,
svaren borde inte komma inifrån mig utan från andra,
kraften finns inte här,
ändå är det jag som själv svarar på mina frågor,
kraften finns inte där...
kraften finns inte här,
jag vill göra så mycket,
kraften finns inte där,
jag försöker slå ihjäl några minuter, timmar och dagar,
kraften finns inte här,
jag letar hela tiden efter svar över mitt liv,
kraften finns inte där,
svaren borde inte komma inifrån mig utan från andra,
kraften finns inte här,
ändå är det jag som själv svarar på mina frågor,
kraften finns inte där...
Nina och jag i Vasa
Mitt liv just nu
Hur kunde det bli så här?
Jag har tappat fotfästet. Obalansen finns på alla plan i mitt liv. Det som jag borde ha gjort för några år sedan gör jag nu och det jag borde göra nu får jag göra om några år. Men ska det verkligen ta flera år innan balansen infinner sig igen? Och hur kommer jag isåfall stå ut? Jag vet iaf att det är jag som kommer i första rummet nu, nu är det bara jag, jag, JAG!
Ska jag vara kvar och kämpa eller ska jag fly ännu en gång?
Det är som att all energi dras ut ur mig och jag vet egentligen inte till vad eller vem. Jag skulle vilja flytta, det känns som att den här lägenheten har massor med negativa energier och det bara dra ur min kraft. Jag har massor med frågor som jag egentligen redan har svar på. Men svaren känns svåra att egenomföra.
Jag är gammal fast jag är ung....
Jag har tappat fotfästet. Obalansen finns på alla plan i mitt liv. Det som jag borde ha gjort för några år sedan gör jag nu och det jag borde göra nu får jag göra om några år. Men ska det verkligen ta flera år innan balansen infinner sig igen? Och hur kommer jag isåfall stå ut? Jag vet iaf att det är jag som kommer i första rummet nu, nu är det bara jag, jag, JAG!
Ska jag vara kvar och kämpa eller ska jag fly ännu en gång?
Det är som att all energi dras ut ur mig och jag vet egentligen inte till vad eller vem. Jag skulle vilja flytta, det känns som att den här lägenheten har massor med negativa energier och det bara dra ur min kraft. Jag har massor med frågor som jag egentligen redan har svar på. Men svaren känns svåra att egenomföra.
Jag är gammal fast jag är ung....
Lars Winnerbäck - "Elegi"
Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst.
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst.
Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting, medan natten fäller blåkalla skuggor här omkring.
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej. Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig.
Det är en storm på väg i natt, rannsaka och bekänn. Guds son ska komma nedstigen från himmelen igen. Du ska stå naken framför sanningen, och jordens alla kval, han ska pröva din styrka, han ska testa din moral. (Jag prövas HELA tiden, det känns verkligen som att någon testar min styrka och moral just nu. Texten skulle kunna vara skriven av mig själv. / L)
Vi står tysta framför skälet där sommaren tar slut, som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut. Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division, vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron.
Vi skulle klara vad som helst...
Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt, och du berätta att du sakna mig i natt, det gör jag med. Det är så tyst nere från gatan som det aldrig annars är, det är som att natten här har sett allting och stilla sjunger med.
En elegi för alla sorger den här hösten handla om, för en mor som sjukna in, och för ett barn som aldrig kom. För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in, för en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din. (Var finns orken när jag behöver den? Jag står ensam och kämpar på i MIN vardag. Jag blir nedslagen gång på gång, men än så länge har jag lyckats ställa mig upp varje gång. När får man känna glädje igen? /L)
För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement, två ögonpar i tomhet från September till Advent. För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt, och för en kvinna som sa: "Allt är förstört, allt är bränt."
En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än. För en tid som bara går, och aldrig kommer igen.
Vi skulle klara vad som helst...
Det som är skrivet inom parantes är mina ord. Mina känslor finns så bra beskrivna i texten... Det finns en hel del tröst i musiken... (Elegi betyder klagovisa)
Är det därför jag orkar?
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst.
Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting, medan natten fäller blåkalla skuggor här omkring.
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej. Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig.
Det är en storm på väg i natt, rannsaka och bekänn. Guds son ska komma nedstigen från himmelen igen. Du ska stå naken framför sanningen, och jordens alla kval, han ska pröva din styrka, han ska testa din moral. (Jag prövas HELA tiden, det känns verkligen som att någon testar min styrka och moral just nu. Texten skulle kunna vara skriven av mig själv. / L)
Vi står tysta framför skälet där sommaren tar slut, som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut. Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division, vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron.
Vi skulle klara vad som helst...
Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt, och du berätta att du sakna mig i natt, det gör jag med. Det är så tyst nere från gatan som det aldrig annars är, det är som att natten här har sett allting och stilla sjunger med.
En elegi för alla sorger den här hösten handla om, för en mor som sjukna in, och för ett barn som aldrig kom. För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in, för en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din. (Var finns orken när jag behöver den? Jag står ensam och kämpar på i MIN vardag. Jag blir nedslagen gång på gång, men än så länge har jag lyckats ställa mig upp varje gång. När får man känna glädje igen? /L)
För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement, två ögonpar i tomhet från September till Advent. För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt, och för en kvinna som sa: "Allt är förstört, allt är bränt."
En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än. För en tid som bara går, och aldrig kommer igen.
Vi skulle klara vad som helst...
Det som är skrivet inom parantes är mina ord. Mina känslor finns så bra beskrivna i texten... Det finns en hel del tröst i musiken... (Elegi betyder klagovisa)
Är det därför jag orkar?
Barn
Jag sitter här och funderar på hur det var när man var liten.
När jag var liten hade jag min mamma och min pappa, min storasyster, min storebror och min lillasyster på en och samma plats. Jag älskade alla lika mycket, även fast jag kanske var lite väl mammig.
Jag hade min mormor och min morfar som jag ofta hälsade på. Där var/är jag alltid välkommen. Jag har alltid stått min mormor väldigt nära och hon var en av de bästa jag visste när jag var liten. Alltid vid läggdags bad vi "Gud som haver". En mysig liten stund. Det var först när jag konfimerade mig som jag egentligen förstod storheten i det.
Nu är allt annorlunda...
"Familjen" är sprid för vinden. Jag ser på min mormor och min morfar på ett helt annat sätt. När jag har blivit vuxen har jag inte längre den oskyldiga och naiva bilden av de som varit nära, man blir faktiskt förstörd som vuxen...
Man ska tycka så mycket; "hon är ju jättetrevligt, men....", " Det är ju en gullig kille men inte för henne..." Eller tvärtom... Det där MEN:et vill jag ta bort. Tänk om man kunde få vara lika oskyldig och naiv som ett barn igen. Då tyckte man bara om människor utan några men. Helt kravlöst.
Och tänk om om inte fanns...
När jag var liten hade jag min mamma och min pappa, min storasyster, min storebror och min lillasyster på en och samma plats. Jag älskade alla lika mycket, även fast jag kanske var lite väl mammig.
Jag hade min mormor och min morfar som jag ofta hälsade på. Där var/är jag alltid välkommen. Jag har alltid stått min mormor väldigt nära och hon var en av de bästa jag visste när jag var liten. Alltid vid läggdags bad vi "Gud som haver". En mysig liten stund. Det var först när jag konfimerade mig som jag egentligen förstod storheten i det.
Nu är allt annorlunda...
"Familjen" är sprid för vinden. Jag ser på min mormor och min morfar på ett helt annat sätt. När jag har blivit vuxen har jag inte längre den oskyldiga och naiva bilden av de som varit nära, man blir faktiskt förstörd som vuxen...
Man ska tycka så mycket; "hon är ju jättetrevligt, men....", " Det är ju en gullig kille men inte för henne..." Eller tvärtom... Det där MEN:et vill jag ta bort. Tänk om man kunde få vara lika oskyldig och naiv som ett barn igen. Då tyckte man bara om människor utan några men. Helt kravlöst.
Och tänk om om inte fanns...
Min STORA lillasyster
Min syster är bland de bästa människor som vandrar på denna jord. Att en så ung människa kan vara så förnuftig och klok är imponerande, eller hur man nu ska uttrycka sig. Ibland säger hon sanningar till mig som får mig att vakna och se verkligheten ur en annan synvinkel.
Min syster är alltid så go´ och ingen kan ge kramar som hon kan ge. Mysiga och varma, de kommer ända inifrån hjärtat, och jag skulle kunna krama henne i flera timmar, men det går ju inte rikigt. ;)
Min syster är en av de människor som jag beundrar mest och fastän det är stor åldersskillnad mellan oss så kommer vi bra överrens. Hon är en som ställer upp till hundra procent och finns där för mig när det blåser hårt. Och vise versa!
Min syster och jag kommer att följa varandra genom livet. Jag kommer aldrig att släppa min syster, hon är en stor del av mitt liv och så kommer det att förbli. Jag kommer alltid att finnas där för henne.
Min syster är helt enkelt en av de bästa...
Min syster är alltid så go´ och ingen kan ge kramar som hon kan ge. Mysiga och varma, de kommer ända inifrån hjärtat, och jag skulle kunna krama henne i flera timmar, men det går ju inte rikigt. ;)
Min syster är en av de människor som jag beundrar mest och fastän det är stor åldersskillnad mellan oss så kommer vi bra överrens. Hon är en som ställer upp till hundra procent och finns där för mig när det blåser hårt. Och vise versa!
Min syster och jag kommer att följa varandra genom livet. Jag kommer aldrig att släppa min syster, hon är en stor del av mitt liv och så kommer det att förbli. Jag kommer alltid att finnas där för henne.
Min syster är helt enkelt en av de bästa...
Söndagen
Min syster kom i fredags och i lördags bestämde vi att vi skulle åka ner till mormor och morfar en sväng på söndagen, bara så där över dagen.
Och oj, vilken dag! Bad och sol och härligt sällskap! Idag känner jag mig så lugn och harmonisk. Syster var här till i morse och hon är bara så himla mysig. När jag träffar henne och andra släktingar så är det som att jag blir lugn i mitt inre, det är som att komma tillbaka till basic igen. Mina rötter finns hos dessa människor och de ger mig en ro då allt annat bara är kaos. Mitt inre kaos som jag inte ser något egentligt slut på...
Jag vill vara bland människor som får mig att känna mig trygg, jag vill inte vara bland människor som gör mig osäkra och obekväm.
Jag vill må bra och det förtjänar varje människa; att må bra och känna sig trygg.
Och oj, vilken dag! Bad och sol och härligt sällskap! Idag känner jag mig så lugn och harmonisk. Syster var här till i morse och hon är bara så himla mysig. När jag träffar henne och andra släktingar så är det som att jag blir lugn i mitt inre, det är som att komma tillbaka till basic igen. Mina rötter finns hos dessa människor och de ger mig en ro då allt annat bara är kaos. Mitt inre kaos som jag inte ser något egentligt slut på...
Jag vill vara bland människor som får mig att känna mig trygg, jag vill inte vara bland människor som gör mig osäkra och obekväm.
Jag vill må bra och det förtjänar varje människa; att må bra och känna sig trygg.
Bortvald
Det gör ont...
Egentligen spelar det ingen roll, jag behöver inte dom, men det är bara min känslan att känna att jag inte duger att ha med, är de för fina för mig? Eller är det klubben för inbördesbeundran? Eller beror det på att jag någon gång vid ett argt tillfälle sagt "fel" saker? Är det mitt fel eller någon annans?
Jag vill lägga så mycket bakom mig, men det är inte bara jag som är fast i det som har varit...
Hur ska man kunna gå vidare när man inte kan släppa det som har varit?
Det är en jobbig dag idag...
Egentligen spelar det ingen roll, jag behöver inte dom, men det är bara min känslan att känna att jag inte duger att ha med, är de för fina för mig? Eller är det klubben för inbördesbeundran? Eller beror det på att jag någon gång vid ett argt tillfälle sagt "fel" saker? Är det mitt fel eller någon annans?
Jag vill lägga så mycket bakom mig, men det är inte bara jag som är fast i det som har varit...
Hur ska man kunna gå vidare när man inte kan släppa det som har varit?
Det är en jobbig dag idag...