Levande Liv

Ni vet ibland kommer den där känslan av trötthet över en. Trötthet över ens egen personlighet. Jag kan bli så fruktansvärt trött på mig själv och min personlighet ibland. Eller vissa delar av min personlighet. Delarna som bara blir för mycket ibland. Droppen i bägaren som gör att det rinner över och jag vill nästan spy över den perfektion jag alltid vill ha, känslan över att vara präktig och känslan av att alltid vara så jävla duktig. I vissa perioder vill jag inte höra att jag är duktig. Jag vet redan det. Vissa perioder gör jag bara det som krävs av mig, det som förväntas av mig och kalla mig inte för duktig då. Jag mår illa redan vid tanken...

Jag är lite besviken... Folks nyfikenhet tar ibland över det sunda förnuftet, det vill säga vad som är riktigt och rätt att ta reda på om andra personer. Gränsen mellan nyfikenhet och äckligt snokande i andras privatliv är hårfin, det fick jag erfara idag.

Jag anser mig själv som en person som bjuder på mig själv. Jag är öppen med när jag är arg, ledsen, förbannad, glad, lycklig och alla andra sinnesstämningar som skiftar i mitt humör. Men ju äldre jag blir desto mer integritet vill jag ha. Jag trivs hyfsat bra med de flesta jag arbetar med, men mitt privatliv, ja, det vill jag ha privat, ialla fall till en viss del. För hur det än är; vissa saker har ingen annan något med att göra, för de är bara mina och ingen annans. Den här gången skulle jag ha följt min första tanke. Jag följde den inte och därmed blev det lite snokande i min privata svär, den jag bara vill ha för mig själv. Av vem? Ingen aning men av någon...


Jag är lite besviken, å andra sidan är jag djävulskt trött och kanske överreagerar, men å tredje sidan så är detta bara MIN ensak och ingen annans...

En solig lördag. Matsäck packad. Buss ut till Ingarö och Björnö naturrestervat. Njuta av skogen, ängarna, klipporna, havet, segelbåtarna ute på Nämndöfjärden, solen och sommaren.

En regnig söndag. Tända upp ljus i Oasen. Småfixa hemma lite. Läsa en bok ute i Oasen. Dra upp filten under näsan och bara mysa. En fika inne i stan med goda vänner.

Vädret styr oss mycket, men jag ser aldrig regn som något negativt, såvida det inte regnar en hel sommar... Jag ser regnet som en möjlighet att slappna av och att jag kan sätta undan alla måsten och alla passa-på.... 

Skön söndag till er alla. :)

När jag mådde som sämst för några år sedan fick jag då och då vad jag kallar "anfall". Jag vet inte riktigt om det kan kallas panikångest men när jag fick dessa "anfall" fick ingen röra i mig eller tala med mig. Och var det riktigt illa kunde dessa anfall pågå under flera minuter. Under anfallen kom det tusen olika bilder i mitt huvud, men efteråt kunde jag inte komma ihåg vad det var för något, trots att jag tillslut försökte fånga bilderna under dessa anfall.

Jag vet att dessa kommer när jag pressat mig alldeles för hårt, för hårt för mitt eget bästa.

Men idag var det annorlunda... Jag vet inte vad som hände med mig efter morgonmötet som var ganska påfrestande. Men jag kan inte sätta fingret på vad som var så påfrestande. Blodtrycket var nog högt alldeles för högt. Jag ville helst av allt lägga mig ner på golvet och spy. Jag lyckades samla mig och höll näsan ovanför ytan för att inte bryta ihop totalt. Och detta är inte alls vad jag upplevt förut när jag känt att det blivit för mycket. Jag sitter hemma nu och försöker komma underfund med mig själv och vad som egentligen hände på fm idag...

Jag tycker att det är alldeles för mycket svammel i mitt liv just nu. En svärfar som får resten av familjen att må pyton, min arbetssituation som är åt helvete och folk som säger att de ska ta livet av sig till mig via internet. Vad faan gör man åt det? Min arbetssituation försöker jag påverka så gott det går, det andra vette faan om jag kan göra något åt. Jag kan bara vara där, lyssna och stötta men jag vill absolut inte höra via internet att folk ska ta livet av sig. Vilket jävla svammel alltså! INGEN ska få lägga över en sån tung börda på mina axlar. Det accepterar jag inte. Och om man ser på världen ur ett globalt plan; taskig världsekonomin, oljeutsläpp, vulkanutbrott, översvämningar och jordbävningar. Jag tror att det är som en nära vän till mig sa; Hela världen är i ett dåligt karma just nu.

Så... nu har jag fått spy ut lite galla och därmed önskar jag alla en riktigt skön söndag. :)

Efter några dagars (veckors) tumult på jobbet känner jag en stor besvikelse över hur chefen behandlar sina anställda (det vill säga mig och mina kollegor) och hur vissa medarbetare behandlar andra medarbetare. En chef som inte lyssnar på sina anställda, en chef som får sina anställda att framstå som idioter inför kollegorna och en chef som överhuvudtaget inte innehar kapaciteten att kommunicera med sina anställda. Medarbetare som bara sticker från jobbet, medarbetare som står och skäller ut andra medarbetare inför kunder och medarbetare som tycker sig vara för fina att göra vissa arbetsuppgifter på grund av deras låååånga utbildning. 

Ja, så här ser det ut på mitt jobb just nu. Och jag känner en sån stor besvikelse över min chefs agerande i vissa saker. Enligt mig har hon fått mig att framstå som en idiot inför vissa av mina kollegor, just på grund av att hon inte innehar egenskapen som heter kommunikation. För vad sägs om att jag från och med förra måndagen gick på månadskontrakt och inte timkontrakt? Det hade jag ingen aning om, men det visste tydligen vissa av mina kollegor, vilket måste ha fått mig att framstå som en idiot förra veckan när jag trodde att jag gick på timkontrakt och därmed inte behöver tacka ja till varje dag jag blir erbjuden.  

Eller när jag långt i förväg förklarat att jag inte kan jobba vissa helger, totalt tre helger under hela perioden jag ska jobba, ändå blir uppsatt på två av dessa helger? Och att sedan lägga över ansvaret på mig, att jag ska lösa det, bara för att hon har tappat bort lappen i flytten. Det tycker jag visar på starkt bristande ledarskap, istället för att säga; Oj, lappen måste ha försvunnit i flytten men jag ska se till att fixa det. Eller att dagen innan fråga en av mina kollegor om de kan jobba lördagen trots att hon har haft drygt en vecka på sig att fixa personal då jag sagt att jag inte kan jobba. Jag vet inte om hon förstår att det är människor hon arbetar med eller om hon bara ser oss som resurser som hon kan flytta runt och behandla hursomhelst. Ser hon oss som brickor i ett spel eller vad faan är det frågan om?  Är det meningen att man ska ha en stor klump i magen när man går till jobbet? Eller att man vaknar mitt i natten och funderar på sin arbetssituation? Eller att man får stressmage av och på jobbet? Magen berättar mycket om hur vi mår och jag kan säga det att min mage mår inte speciellt bra just nu.

Och visst jag skulle kunna rycka på axlarna och tänka att jag bara ska vara där i drygt tre månader. MEN jag vägrar att ha det så här i TRE hela månader, det är faktiskt ett fjärdedels år av min livstid och samtidigt som jag tycker att det är skitjobbigt att det är så här, så ser jag det som en chans att möta en av mina största rädslor. Nämligen mina konflikträdsla. Jag ogillar konflikter, så fort det blir konflikter så kommer min flyktinstinkt fram från gömmorna. Jag kan tänka mig att det är som när våra förfäder mötte ett hot i form av ett vilt djur, nämligen flykt.

Men, men... nu ska jag sova en timme eller två timmar till innan jag ska upp igen. Dagen då jag ska se en av mina största svagheter i ögonen och utmanna den. -hehe- Och kom ihåg; En chef behöver nödvändigtvis inte vara en ledare och en ledare behöver nödvändigtvis inte inneha en chefsposition.

GOD MORGON!

Mannen tog sitt pick och pack och drog upp till Umeå idag. Och vips, så är vi särboende igen... Skillnaden är bara den att jag är kvar här och han i Umeå nu. Men lika tråkigt är det än då. Alldeles för tråkigt! Och ledsamt! Jag gillar verkligen inte detta sätt att leva och även fast jag vet att det bara är tills mitten av augusti så är det just nu ingen större tröst... Och jag lämnar hellre än att bli lämnad...

Jag har lite dåliga uppslag till blogginlägg nu så det får lov att bli lite bloggtorka här ett tag, men jag återkommer när jag har mer att skriva om.

Livskvalitet, vad är det egentligen?

Definitionen på Wikipedia är följande; Livskvalitet är den upplevda känslan av att leva ett gott liv, där man oftast avser andra faktorer än sådana av ekonomisk natur eller av överlevnadsnatur. Exempel på fenomen som är viktiga för människors livskvalitet är den fysiska miljön, psykosociala miljön, estetiska, transcendentala och religiösa upplevelser, etc. Man kan också som i den externa källan nedan beskriva det som att vara aktiv, ha gemenskap, självkänsla och en grundstämning av glädje.

Efter fem dagars pendling till och från Lidingö (därav tystnaden här på bloggen) inser jag att detta verkligen INTE är livskvalitet för mig. Enkel väg, cirka EN timme vilket leder till TVÅ timmar på buss och tunnelbana per dag. En arbetsvecka på FEM dagar ger det en pendlingstid på TIO timmar. Och det bara för att ta sig till och från jobbet... Nu var det ju bara en avvikelse i mina vanliga vardagsrutiner, men de som gör detta varje dag år ut och år in....? Exempelvis pendlar några på jobbet till och från Märsta varje arbetsdag. Hur orkar man det i längden? 

Nä, för mig är livskvalitet att leva ett enkelt vardagsliv vilket för mig innebär att (helst) kunna gå eller cykla till jobbet, kunna träffa vänner och bekanta en vardagskväll utan att det ska innebära ett större projekt och ägna mig åt saker som jag tycker är viktiga. Inte spendera 10 av min vakna tid på bussen eller tunnelbanan, bara för att kunna tjäna ihop mitt levebröd.

Jag vill inte bara överleva, jag vill leva också...

Det kanske låter helt galet sjukt det jag skriver nu, men på något sätt hoppas jag att sommaren går fort samtidigt som jag vill att sommaren ska vara lång och skön. Jag ska verkligen ta tillvara på alla lediga dagar i sommar, sommaren i Stockholm är trots allt något speciellt.  Jag är glad över att jag har ett jobb i sommar och klagar absolut inte över det MEN konflikterna som är på detta jobb drar otroligt mycket energi. 

Nu har det gått så långt att det spelar nästan ingen roll vad personalen eller chefen gör. Det finns ALLTID något att klaga på eller sucka över. Det är lätt att dras med i det och jag ska inte säga att jag är så mycket bättre, det är bara det att vara irriterad flera gånger per dag suger musten ur mig. Ingenting fungerar riktigt som det ska. Vissa tycker sig vara för mer än andra medarbetare för att göra vissa arbetsuppgifter. Rutiner för vissa arbetsuppgifter varierar beroende på vem det är som utför arbetsuppgiften det vill säga det finns inga riktiga rutiner. Oordning och oreda gör att vi framstår som förvirrade inför kunderna. Vissa saker tycks vara viktigare än andra saker, bara för att det förs statistik på vissa saker men inte andra. Ja, ni hör ju själv, jag skulle kunna göra listan hur lång som helst.

Jag är bara där en kortare period och jag kan stå ut men jag har svårt att förstå hur man kan vilja vara kvar på en arbetsplats där vissa av ens arbetskamrater inte är villiga att försöka göra det bättre. För allas skull. Eller att vissa inte inser att det man gör på jobbet, gör man för delvis för sina arbetskamrater men även för sig själv för att det ska underlätta ens andra uppgifter på jobbet. Så det ska trots allt bli kul att byta arbetsplats för en vecka, även om det innebär resväg på drygt en timme, enkel väg. För några dagar ska jag få se hur pendlande Stockholmare har det och jag återkommer med hur jag upplever det. Men jag tror att beslutet att flytta hem kommer kännas ännu mer rätt efter kommande vecka.

Nu vill jag hem till Umeå...

När jag jobbar mycket och är uppe i saker och ting är allt frid och fröjd. Det är när jag stannar upp eller när det lugnar ner sig lite på jobbet (inte för att det gjort det i det här fallet) så är det som att jag tvärdör. Just nu är klockan 20.11 och sängen är såååå lockande, men till och med jag tycker att det är lite väl tidigt att gå och lägga sig, så jag plågar mig lite till, jag är vaken lite till innan jag kryper ner i sängen...

Tiden bara rusar iväg. 1 april är helt plötsligt 13 april. Hur gick det till? Våren är här och under gårdagens promenad såg jag bland annat fjärilar och krokusar. Småfåglarna sjunger att våren är här och sommaren är i antågande.

Drygt två veckor kvar för F på jobbet, sedan drar han, bort härifrån. Snart är ingen av oss kvar här i Gustavsberg, men trots det kommer livet här att fortsätta för de som är kvar. Märkligt egentligen... Gustavsberg betyder mycket för mig, och kommer nog alltid att göra det. Hade jag kunnat ta med mig orten till norr, hade jag gjort det, för Gustavsberg har allt det jag vill ha. Mycket vatten, underbar natur och ändå ett stort utbud av affärer och restauranger. Men tidpunkten känns rätt att för att dra hemåt igen... Vi båda vill leva ett enkelt liv och det är svårt att kombinera det med storstadslivet... Ialla fall från my point of view...

Att få en ny(gammal)start i Umeå känns riktigt, riktigt bra. En ny fas i vårt liv börjar och jag kan inte tycka annat än att livet är grymt spännande. :)

På en ganska så molnfri himmel dyker det trots allt upp ett åskmoln då och då, inget som jag tycker att jag förtjänar och inget riktat mot mig personligen egentligen, men som ändå får mig att fundera hur vissa personer är funtade. Och hur det kommer sig att det blir som det blir... 

Alla har vi ansvar över hur vårt liv ska bli och hur vi vill att våra liv ska vara. Jag har nämnt det här förut; det är bara du eller du som kan påverka ditt liv, ingen kommer att servera dig ditt liv på en silverbricka. Bitter är ett ord som får mig att rysa. Om du sitter och är bitter över livet som varit, går du miste om livet som är just här och nu. Bittra människor blir ofta elaka personer, vilket leder till att de som varit eller är närmast får ta värsta smällarna. Smällar som ibland är helt obefogade vilket leder till att det inte bara är de som får ta smällarna som påverkas, även de som står bredvid får ta konsekvenserna av smällarna.

Tänk en gång till innan du börjar anklaga personer i din närhet över hur din familjesituation, din arbetssituation eller din vänsituation och så vidare ser ut. Personer behöver se sin egen roll i gruppen, oavsett om det är inom familjen eller på jobbet. Vi kan aldrig gå helt fri från ansvar över hur saker och ting har blivit eller hur det är just nu. Det verkar vara väldigt lätt för vissa personer att skuldbelägga andra för saker som hänt eller inte hänt i ens liv. Personer som inte ser sin roll i det stora hela utan lägger alltid skulden på någon annan är...jag vet inte riktigt...fega? Själviska? Har brist på självinsikt? Rädd för ansvar?

Hursomhelst, så tror jag att personer som medvetet är elaka mot sina medmänniskor får förr eller senare sitt "straff". Kanske sitter de där ensamma på ålderns höst när alla närstående flytt fältet, och då tror jag inte att blodsbanden spelar så stor roll. Det gör inte det för mig ialla fall, medvetet elaka människor har inget i mitt liv att göra, oavsett blodsband eller ej...

...trots allt som har världens bästa sambo.

Efter några dagar på jobbet med flytt och röra PLUS förkylning gick jag hem vid halv tvåtiden idag. En promenad som i normala fall går på under 20 minuter tog i dag över 30 minuter, när jag väl var hemma sov jag knappt tre timmar innan älsklingen kom hem. Efter lite mat i magen blev jag gosissugen som bara den och sambon har precis knattat iväg för att köpa lite gosis till mig (oss), så nog fasen är det jag som har den bästaste sambon.

Att ha någon som tar hand om en lite extra mycket när man är sjuk gör att ialla fall jag blir extra varm runt hjärttrakten...

...jag hade en sån dålig dag som jag haft idag...

Den senaste tiden har det mesta bara varit frid och fröjd och jag har bara myst och mått så himla gott. Jag har varit på bra humör och tyckt att livet har varit toppen. Men idag då kom den...

...den dåliga dagen kom som en rak höger från ingenstans... Eller jo, jag vet var den kom ifrån och utan att gå in närmare på detaljer så kan jag bara nämna att om jag inte visste att jag gillar oorganisation och oordning, så nog faan fick jag reda på det idag. Med råge dessutom! Jag har varit som ett litet ilsket och argt bi mest hela dagen PLUS att jag är dyngförkyld till råga på allt, vilket säkert bidragit till att den dåliga dagen blev ännu sämre med de förutsättningarna.

Så nu avslutar jag den dåliga dagen med orden; God natt och tack världen för att imorgon är en annan dag! På väg till sängen nynnar jag för mig själv; Morning has broken...

Jag säger som tjuren Ferdinand; Jag trivs bättre hääääär! Och här tar min version vid; Där jag kan mysa med mannen och kissen. Där jag kan njuta av vårt hem. Där jag kan ta långa promenader i solen. Där jag kan vara ensam med mina tankar. Där jag kan pyssla på i hemmet lugna vrå. Och så vidare...

Och ja, jag vet att vi relativt snart ska packa ihop vårt underbara hem ännu en gång och bege oss norrut igen, MEN vet ni vad? Det kommer att bli minst lika bra på Berghem som här i Gustavsberg. Och vet ni varför? Jo, för att det är VI som gör vårt HEM så himla mysigt. Och då spelar det egentligen ingen större roll var vi bor...

Jag ska inte sticka under stol att jag är en riktig hemmagris just nu. Vi båda är det. Jag tycker om att vara hemma. Att ränna runt känns inte så tillfredställande just nu. Och kanske är det för att jag vet att mycket händer de närmsta månaderna, att jag samlar energi för det som komma skall. Inte för att jag tycker att det som ska hända är jobbigt, snarare tvärom, det vi har framför oss är riktigt roligt och spännande MEN jag vet att det kräver enormt mycket energi.