Levande Liv

Det är en katastrof att SD kom in i riksdagen, samtidigt som jag kan tycka att det är väldigt märkligt att de andra partierna inte möter SD i olika sakfrågor. Hade övriga partier gjort det hade vi kanske fått se om SD överhuvudtaget hade någon politik angående skola, omsorg, äldrevård och så vidare. Nu har SD fått mycket publicitet, för vad egentligen? Inte så mycket förutom att ingen vill möta dem i debatter, eller demostrationer mot dem vid torgmöten. Jag är absolut inte för SD, tycker det är skrämmande att svenska folket röstat in dem i riksdagen, men vi lever i en demokrati och alla ska få säga sin sak. Och detta tjat på att Sossarna gjort sitt sämsta val sedan förra seklets början. Varför är det så stor fokus på Sossarnas dåliga val på SVT? Hur är det med den svenska statliga televisionen egentligen? Kan vi inte få se mer av Alliansen? Och hur de ska ställa sig till den utgång som nu blivit förutom att M börjar flörta hejvilt med MP? 


Det är mina funderingar dagen efter valet 2010.

Jag har fyllt jämt i år och många av mina vänner, kompisar och bekanta likaså. Jag har inga problem med min ålder, jag trivs överlag med mitt liv, förutom att jag inte har ett jobb då, men det har ju egentligen inget med min ålder att göra. Jag undrar stilla om folk verkligen har sån ålderstress som ibland verkar yttra sig mellan vissa personer, eller är det bara några få som har åldersstress och försöker föra över det på andra.

Det jag reagerar på är jargongen som verkar vara mellan oss 30-åringar. Man kallar varandra för gumma, tant, gubbe och så vidare (vilket inte är speciellt trevligt egentligen eller vad tycker ni?) eller så får man ett välkomnande till klubben. Man är inte äldre än vad man gör sig... Eller?! Och sedan; Vilken jävla klubb?! 

Efter tre veckors semester är jag nu i Umeå, det som numera ska vara hemma för mig. För oss. Lägenheten är ute på försäljning. Första visningen var igår och andra är ikväll. Enligt mäklaren var det helt klart godkänt med folk som tittade på lägenheten igår. Vi håller tummarna att det ska gå fort nu! 

Veckan i Evian, Frankrike, var helt underbar! Snacka om att få ladda upp batterierna igen. En perfekt semester med både vila och upplevelser. Jag hann nästan läsa ut fyra böcker och Fredrik läste en hel del han också. Vi hade det helt enkelt toppen! När Fredrik åkte på älgkjakt passade jag på att tillbringa förra veckan i Luleå. Jag hann med det jag ville hinna med; träffa mina syskon, mamma, pappa och vänner plus att vi åkte till stugan en dag. Jag har inte varit där sedan gymnasiet så det var väl på tiden...

Och nu är jag här i Umeå igen och det är bara så lovely! 

Nu är jag här, här i min hemstad. Min vackra, vackra hemstad. Ett av de absolut vackraste ställena här på jorden, det ska jag absolut inte förneka. Men...

...idag när jag promenerade genom staden blev jag återigen den där tonårstjejen som gjorde sitt bästa att passa in. Att försöka vara som "alla" andra. Jag tittade mig runt på människorna som vandrade runt på gågatan och kände mig precis som jag kände mig under min uppväxt här i Luleå; annorlunda och någon som inte passar in. Staden gav mig ångest och det slutade med att jag satte mig på ett fik för att vänta in min lillasyster.

Jag fick påminna mig själv att jag inte längre är den där tjejen som jag en gång var. Jag är vuxen nu och om jag skulle vara annorlunda så ser jag bara det som en fördel. För vem vill väl vara som "alla" andra? Inte jag ialla fall. Jag är inte längre tjejen som med näbbar och klor gör sitt yttersta för att passa in. Duger det inte, så får det vara. Så är det idag. 

Jag passar inte in här. Jag har aldrig gjort det och kommer aldrig göra det heller. Men vet ni? Det gör absolut ingenting längre. Jag vet vem jag är. Vad jag vill. Och framför allt; jag gillar den jag har blivit. Och som sagt; min hemstad är, enligt mig, ett av de vackraste ställena på jorden men faktum kvarstår; jag och min hemstad kommer relativt bra överrens numera, men bästa vänner, det kommer vi aldrig någonsin att bli...