Luleå - en vän?

Nu är jag här, här i min hemstad. Min vackra, vackra hemstad. Ett av de absolut vackraste ställena här på jorden, det ska jag absolut inte förneka. Men...

...idag när jag promenerade genom staden blev jag återigen den där tonårstjejen som gjorde sitt bästa att passa in. Att försöka vara som "alla" andra. Jag tittade mig runt på människorna som vandrade runt på gågatan och kände mig precis som jag kände mig under min uppväxt här i Luleå; annorlunda och någon som inte passar in. Staden gav mig ångest och det slutade med att jag satte mig på ett fik för att vänta in min lillasyster.

Jag fick påminna mig själv att jag inte längre är den där tjejen som jag en gång var. Jag är vuxen nu och om jag skulle vara annorlunda så ser jag bara det som en fördel. För vem vill väl vara som "alla" andra? Inte jag ialla fall. Jag är inte längre tjejen som med näbbar och klor gör sitt yttersta för att passa in. Duger det inte, så får det vara. Så är det idag. 

Jag passar inte in här. Jag har aldrig gjort det och kommer aldrig göra det heller. Men vet ni? Det gör absolut ingenting längre. Jag vet vem jag är. Vad jag vill. Och framför allt; jag gillar den jag har blivit. Och som sagt; min hemstad är, enligt mig, ett av de vackraste ställena på jorden men faktum kvarstår; jag och min hemstad kommer relativt bra överrens numera, men bästa vänner, det kommer vi aldrig någonsin att bli...

Kommentarer
Postat av: Helena

Du är ju den du är tack vare allt du gjort.. och allt du bott? (taskigt rim, jag vet) men nu är det snart dax för Ume! Hääärligt säger jag. Välkommen hem till Norrland! Kram H

Postat av: Jag

Så sant så, min vän. Och nu är jag HÄÄÄR i Ume! :)

2010-09-13 @ 08:56:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback