Opsykologiskt?

Annandagen 2004. Alla vet väl vad det handlar om.

Jag har fortfarande svårt att förstå. Att jag var där. Att vi klarade oss helt oskadda. Att höra andra personer berätta, personer som tappade hela sin familj, ja, då känns det helt overkligt att vi också var där. Två helt olika världar vid samma tidpunkt och samma plats. Några hundra meter ifrån varandra. Tiden efteråt var inte lätt. Åren som följde var de svåraste i mitt liv hittills. 


Nu ska vi tillbaka. 


Jag ska inte sticka under stol att det är med lite blandade känslor. Det ska bli otroligt skönt att åka tillbaka, samtidigt som jag har upplevelserna kvar i bakhuvudet. Att på något sätt avsluta den resa som vi inte avslutade på det sätt vi ville avsluta Thailandsresan för sex år sedan. Och för att hamna i nuet så känns den här Thailandsresan som ett avslut på 2010 och ett avslut på åren i Gustavsberg men samtidigt en resa för att samla krafter för att påbörja något nytt.


Jag lever. Jag kunde likaväl inte göra det. Var det tur, var det en slump eller var det något annat...? Jag kommer aldrig att få veta men jag vet att JAG LEVER!


Och kanske är det grymt opsykologiskt att lyssna på Flodvågskatastrofen på P3 Dokumentär, när vi snart ska tillbaka till Thailand, men det är helt klart värt att lyssna på. För alla. För att vi inte ska glömma. Och det som är mest intressant är hur UD och regeringen reagerade i en av de värsta katastroferna i modern historia, både i världen och i Sverige.

Tsunami Thailand
Tsunami 2004
Tsunami Thailand


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback