Levande Liv

Januari, ytterligare en omstart. Återigen har jag tagit mitt pick och pack och flyttat. Och jag kan lägga ytterligare en stadsdel till min lista över var jag har bott i Umeå. Efter en liten tung start på året känner jag mig återigen stark och framförallt glad. Livet får förhoppningsvis en positiv vändning i början av februari. Jag ser fram emot detta med en skräckblandad förtjusning. Till dess ska jag skriva som bara den på uppsatsen så att den faktiskt bli klar någon gång. Ett examensbevis tack!

Januari har fått mig att tänka på vissa saker speciellt mycket. En av dessa saker är hinder och möjlighet och hur vi ser på det. Hinder möter man alltid på i livet och hur konstigt det än låter så ser jag hinder som något positivt, i alla fall när jag har kommit underfund hur jag ska komma över de hinder som möter mig på livets väg. Jag blir en erfarenhet rikare och det får mig att växa som person. Ibland kan det ta ett tag att komma över tröskeln, men när jag väl har gjort det så känns allt så lätt och enkelt. Alla har sin egen ryggsäck med livserfarenheter, likaväl bra som mindre bra erfarenheter. Hur man tacklar hindrena tror jag beror på vilken inre drivkraft man har och hur man hanterar saker och ting som händer i ens liv. Men även vad för slags personer man har runtomkring sig. Har man energitjuvar som bara tar och drar energi från en och aldrig ger något tillbaka så dras man lätt ner i en negativ spiral, istället för att umgås med energigivare.

Själv känner jag att personer som hela tiden ska klaga över deras liv såsom sjukdomar, brist på händelser och dylikt drar massor av energi av mig. Personer som man hela tiden ska sparka igång för att det ska hända något, jag kan faktiskt bli lite stressad av den människotypen, samtidigt som jag tror att jag är en person som inspirerar personer att ta tag i saker och ting. Och kanske får personer att se saker och ting ur ett annat perspektiv. Jag är naturligtvis glad om jag kan göra en liten skillnad för en annan person, men vissa av oss, kanske är det speciellt utmärkande för svenskar, verkar ha en grundinställning att allt man tar för sig ska vara jobbigt och tungt och tråkigt fastän vi faktiskt gjort vissa aktiva val. Till exempel; valt att plugga en viss kurs, valt ett visst yrke, valt att skaffa många barn eller något annat avgörande i ens liv.

Likaväl som vi har aktiva val finns det händelser som inte är självvalda. Livet hanterar oss hårt och brutalt under vissa perioder. Händelser som kommer utifrån som vi inte kan påverka hur gärna vi än vill det. Vi kan lära oss av dessa händelser och kanske framförallt lära oss att hantera liknande händelser i framtiden och lägga ytterligare erfarenheter i vår ryggsäck. Och hur länge man tillåter vissa händelser hänga kvar i ens huvud tror jag beror mycket på vad man har för grundinställning till livet. Precis som jag skrev ovan i våra aktiva val. Och har man en negativ inställning till det mesta i livet så går det faktiskt att träna bort. Och jag tror att de flesta är kapabla till detta, bara viljan finns där. För visst är det mycket lättare att kliva upp ur sängen på morgonen om man är glad och positiv än om man är negativ och sur?

Under min studietid har jag för det mesta alltid sett fram emot att börja nya kurser. Jag tror det beror på att jag tycker det är grymt kul med nystarter. Beställa böcker och skaffa det som behövs för att klara av kursen. Det är en fröjd! Däremot har jag märkt att så fort jag har visat min entusiasm så tittar personer i min omgivning lite konstigt på mig. Speciellt när jag uttryckt mig; Jag ser fram emot den här kursen och tycker det ska bli riktigt kul att läsa den. Och då nästan oavsett vad jag har läst. Är det så att vi svenskar ska tycka att saker och ting är tråkiga och jobbiga? Ligger det i vår grundläggande mentalitet? Vad beror det på? Vad tror du?