Levande Liv

Att leva tillsammans med en annan person kan vara helt underbart samtidigt som det kan vara en stor prövning. Att anpassa sig efter varandra kan ibland vara svårt. Speciellt när man oftast vill ha på det sätt som man själv tycker är det enda ”rätta”. Jag är nog inte en hel lätt person att leva tillsammans eller har inte varit det i alla fall på grund av mitt humör. De senaste åren har mitt humör förändrats till det bättre. Jag är inte lika arg längre utan har lärt mig att se saker och ting ur ett mer positivt perspektiv. För att citera en nära vän; Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, och så avslutar hon alltid den meningen med ett skratt och jag bara älskar hennes inställning till livets hinder.

Jag kan verkligen känna mig lyckligt lottad över att jag har hittat en sån himla bra kille som Fredrik är, samtidigt som han kan (ska?) känna sig lycklig över att han har hittat en sån bra tjej som jag faktiskt är. Vi är varandras motsatser men våra grundläggande värderingar sammanfaller riktigt bra. Han får mig att se saker och ting ur andra perspektiv. Han tar mig ner på jorden när jag kör på för hårt, vilket jag har en tendens att göra alltför ofta. Under senaste åren har vi kommit närmare varandra och jag vågar påstå att vi båda har hittat egenskaper hos varandra som vi förut inte visste att den andra hade. Positiva egenskaper som gör att vi växer oss starkare tillsammans. Jag är så tacksam, glad och lycklig över att jag har Fredrik i mitt liv.

Jag kan inte säga att jag inte kan leva utan Fredrik, däremot kan jag säga att jag inte vill leva utan honom. Han är en av mina bästa vänner och en av de bästa sakerna han har lärt mig är att vara nyfiken på omvärlden. Inte bara acceptera att saker och ting är som de är utan ta reda på bakomliggande orsaker. Men även att det är otroligt viktigt att leva sitt eget liv i tvåsamheten. Mina drömmar ska inte hindras av att jag lever tillsammans med en annan person och tvärtom, vilket har lett till att vi under perioder varit särboende. Dock är det absolut inget jag rekommenderar för det är så fruktansvärt jobbigt och påfrestande. Men jag tror att, i alla fall i vårt förhållande att det har stärkt både mig och Fredrik. Jag har vuxit som person och den bild jag burit med mig under hela min uppväxt har absolut förändrats. Till stor del förändrades den samma dag jag tog mitt pick och pack från Luleå till Umeå.

Under min uppväxt ansågs jag nog som både annorlunda, konstig och tråkig, vilket även smittades av på min syn av mig själv. Idag anser jag att jag är allt annat än tråkig. Jag tycker mitt liv är otroligt spännande och jag tror det beror till stor del beror på att jag är driven att hitta på saker. Stora som små. Jag tror och hoppas att min entusiasm till stor del smittar av sig på personer runtom mig. Och att jag skulle vara konstig och annorlunda, ja, det kan jag faktiskt ta. Hellre vara lite annorlunda och konstig än att vara mainstream. Jag tror att folk som inte känner mig även idag kan tycka att jag är lite speciellt, men så fort de lär känna mig ser de vad jag är för slags person. Och jag kan med handen på hjärtat säga att jag tycker om mig själv idag. Mycket till och med. Och det är en helt underbar känsla. Tycker du om dig själv, tycker förmodligen andra om dig också.

Nåja, hursomhelst är det lite svårt att förstå att vi idag, faktiskt på dagen, varit tillsammans i 13 år. 13 år! Det är nästan halva vår livstid. Vi har drömmar och framtidsplaner tillsammans. Och behöver jag ens säga att livet känns helt underbart?