20 december - Mormor och Morfar
Den enda jag har kvar i livet av mina mor- och farföräldrar är mormor. Morfar gick bort för 2 år sedan och min farmor och farfar dog innan jag föddes så dem har jag inte ens träffat. Min mormor och morfar har kanske därför blivit lite extra viktiga men även för att de just är dem de är eller var. :)
Under min uppväxt var mormor och morfar mina absoluta favoriter och fastän det var 40 mil mellan Luleå och Ö-vik var jag ofta hos dem. Första gången jag åkte själv till dem var jag bara sex år och fick strikta restriktioner att inte gå av bussen förrän mormor och morfar kom på bussen och hämtade mig. Jag kan ju säga att det sitter i än idag, jag har svårt att gå av bussen om det är inte är slutdestinationen som jag är på. haha Jag följde även med dem på semester under ett år och även fast jag inte kommer ihåg så mycket så har jag ändå några få minne i från det.
Under min tonårstid bodde jag hos dem under några somrar eftersom jag sommarjobbade på Hägges. När jag konfimerade förstod jag vad det var som mormor hade läst för mig varje kväll under min barndom, det var Gud som haver och även fast jag inte är kristen så betyder den bönen mycket för mig just för att jag förknippar den med min kära mormor.
Jag kommer även ihåg hur tråkigt jag tyckte det var när de skulle flytta från huset med den enormt stora gräsmattan, den mysiga lekstugan som låg längst bort på gräsmattan och ån man var tvungen att hoppa över för att komma dit och det härliga trädet som jag kunde klättra i. Hur man hörde bilarna från den stora vägen som gick förbi, tavlan inne i rummet jag sov i och trappan in från altanen till rinrummet. Och hur morfar låg och sov i hammoken under dagen.
Idag är allt annorlunda. De hann flytta både en och två gånger. Morfar är som sagt borta sedan drygt två år tillbaka men det är konstigt hur tiden konserverar vissa minnen, vissa ögonblick kan kännas som igår men var flera år sedan. Och det är konstigt hur man kan känna närvaron av en person som inte har befunnits sig hemma på över två år. Min morfar är levande för mig, just för att han var den han var. Han var levande.
Och jag tycker det är härligt att idag se att min mormor är mer levande än hon någonsin har varit. Hon är verkligen värd varje sekund av att bara behöva tänka på sig själv med tanke på att hon alltid har tagit hand om andra. Hon tar verkligen hand om sig själv och bejakar sina intressen. Och självklart står karlarna på kö, så fin som hon är. Min mormor är fortfarande ung och jag hoppas att hon dansar ända till livets ände för det är det hon älskar mest. Det är hon värd, min mormor.
Min mormor och morfar kommer alltid att betyda lite extra för mig, alltid vara lite speciella för mig, just för vilka de är och var. Så lite extra tankar till er idag; Mormor dansar säkert ikväll och har superkul. Morfar och Rulle kanske går i skogen tillsammans uppe i himlen eller så kanske Rulle ligger nedanför morfars fötter medan morfar försöker hitta på rim till julklapparna framför brasan.
Under min uppväxt var mormor och morfar mina absoluta favoriter och fastän det var 40 mil mellan Luleå och Ö-vik var jag ofta hos dem. Första gången jag åkte själv till dem var jag bara sex år och fick strikta restriktioner att inte gå av bussen förrän mormor och morfar kom på bussen och hämtade mig. Jag kan ju säga att det sitter i än idag, jag har svårt att gå av bussen om det är inte är slutdestinationen som jag är på. haha Jag följde även med dem på semester under ett år och även fast jag inte kommer ihåg så mycket så har jag ändå några få minne i från det.
Under min tonårstid bodde jag hos dem under några somrar eftersom jag sommarjobbade på Hägges. När jag konfimerade förstod jag vad det var som mormor hade läst för mig varje kväll under min barndom, det var Gud som haver och även fast jag inte är kristen så betyder den bönen mycket för mig just för att jag förknippar den med min kära mormor.
Jag kommer även ihåg hur tråkigt jag tyckte det var när de skulle flytta från huset med den enormt stora gräsmattan, den mysiga lekstugan som låg längst bort på gräsmattan och ån man var tvungen att hoppa över för att komma dit och det härliga trädet som jag kunde klättra i. Hur man hörde bilarna från den stora vägen som gick förbi, tavlan inne i rummet jag sov i och trappan in från altanen till rinrummet. Och hur morfar låg och sov i hammoken under dagen.
Idag är allt annorlunda. De hann flytta både en och två gånger. Morfar är som sagt borta sedan drygt två år tillbaka men det är konstigt hur tiden konserverar vissa minnen, vissa ögonblick kan kännas som igår men var flera år sedan. Och det är konstigt hur man kan känna närvaron av en person som inte har befunnits sig hemma på över två år. Min morfar är levande för mig, just för att han var den han var. Han var levande.
Och jag tycker det är härligt att idag se att min mormor är mer levande än hon någonsin har varit. Hon är verkligen värd varje sekund av att bara behöva tänka på sig själv med tanke på att hon alltid har tagit hand om andra. Hon tar verkligen hand om sig själv och bejakar sina intressen. Och självklart står karlarna på kö, så fin som hon är. Min mormor är fortfarande ung och jag hoppas att hon dansar ända till livets ände för det är det hon älskar mest. Det är hon värd, min mormor.
Min mormor och morfar kommer alltid att betyda lite extra för mig, alltid vara lite speciella för mig, just för vilka de är och var. Så lite extra tankar till er idag; Mormor dansar säkert ikväll och har superkul. Morfar och Rulle kanske går i skogen tillsammans uppe i himlen eller så kanske Rulle ligger nedanför morfars fötter medan morfar försöker hitta på rim till julklapparna framför brasan.
Kommentarer
Trackback