Levande Liv

På tisdag börjar allvaret igen och jag sitter här lite snopen över att sommaren gick, eller jag kanske ska säga sprang, iväg så fort. Men oj, vilken sommar jag har haft. Helt, helt underbar!!! Nog en av de bästa hittills i mitt liv. Vi har haft det så bra. Öland, Vaxholm, Grinda, Glashuset ett antal gånger, Johan Glans, Iron Maiden, Lars Winnerbäck, Kylie Minogue, 3 besök från norr, flyttat 2 gånger, cykelturer, bilutflykter och massor med mys ute i oasen. Ja, listan kan göras hur lång som helst verkar det som. Vi har bara hunnit med en bråkdel av det vi hade tänkt, men å andra sidan har vi hunnit med mycket med tanke på att vi har jobbat hela sommaren och det vi inte hann med finns ju faktiskt kvar. :D

Jag har gjort mitt val efter mycket velande fram och åter. Tillslut kom jag fram till 3 olika alternativ och det blev Umeå/Ö-vik. Ett läsår till och sen ska tiden som student vara över för min del. Nu får det helt enkelt vara nog med det livet! Jag är snart klar på universitetet och jag har målet i siktet, det är nära nu. Nu vill jag börja jobba, stadga mig någonstans och skaffa några knoddar. hahaha! :) Var det blir vet jag inte riktigt, beror väl mycket på var jag får jobb. Men jag är öppen för alla förslag som kan tänkas, och hur man än funderar och tänker så blir livet inte som man har tänkt sig det. Känslan av att känna sig som en loser (som jag hade tidigare i sommar) finns inte längre och det är sååå skönt att den försvunnit. Det är ingen stärkande känsla direkt. :S Och jag är så mycket mer än det yrke jag bestämt mig för, så otroligt mycket mer än det. Framtiden ser jag fram emot med spänning, det kan väl bara bli bättre och bättre...eller?

På måndagkväll åker jag upp till Umeå, en hård höst kommer det att bli, men jag är inställd på det och laddar för fullt nu i helgen. Passar på att ta långa promenader, läsa böcker och helt enkelt göra det jag mår bra av. Försöker att inte tänka på att vi ska vara särbo ytterligare ett läsår, utan jag ska försöka ta en dag i taget för att veckorna ska gå. Jag ser ännu inte våren framför mig, jag ska ta mig igen hösten först. En termin i taget, det kommer att bli bra, det ska bli bra.

Nu ska jag ta en promenad i det härliga sensommarvädret, stossa i butiker och bara njuta, njuta, njuta av livet...

Jag gick glad i hågen ner till stan igår för en efterlängtad klippning med slingor. När allt var klart och jag tittade mig i spegeln tyckte jag att det var lite ljust och kanske en aningen lite för mycket. När jag kom ut på gatan skickade jag ett sms till Emma och sa att nu ser jag ut som arton igen. Jag gick hela vägen hem småskrattandes och kände bara hur fel det kändes. Här börjar man närma sig trettio och blir som en blonderad tonåring igen. Väl hemma tittade jag mig i spegeln och det var ju fasen inte slingor, det är ju som att hon hade blonderat mig. Underhåret är fortfarande min naturliga färg och det är ju positivt iaf. Hela dagen igår gick jag och skrattade åt eländet.

Idag känns det dock inte lika roligt, bara otroligt, otroligt fel. Det är inte kul från början att visa leg på systemet när man närmar sig trettio och det lär ju fan inte bli bättre nu när det ser ut som det är hemmagjord blondering och jag ser ut som arton. Det saknas bara smaskande på tuggummi och diadem i håret så skulle jag vara direkt tagen från Grease tillsammans med John Travolta. haha! Kanske ska jag få F att se ut som Travolta, men det blir nog svårt med tanke på att Travolta är mörk och F väldigt ljus. Men kan jag bli så blond som jag är nu så finns det nog hopp att F kan bli lika mörk som Travolta. hahaha! Hör ni Grease sången i bakgrunden?

Nåja, får se hur det blir, det växer ju ut, men känns som att jag måste göra något åt det... :S

Jag är så otroligt stressad just nu. Jag tror att det är skolan, men börjar jag fundera så är det mer än bara skolan, det är så mycket som ska hinnas med här i vår, det är det i grund och botten som är stressande.

Och det är svårt att göra något när man är fler tiotals mil bort...

Jag har så många tankar, men jag får inte ner dem i skrift. De finns där, men jag får inte ord på tankarna. Och om de skulle dyka upp, finns de där endast en kort stund, lika fort som en blixt försvinner de från mitt huvud.

Jag vill inte vara otacksam, jag vill inte vara missundsam... Jag försöker höja blicken för att se nya saker i en alltför välkänd stad. Jag skäms över mina känslor. För att jag känner mig missundsam mot andra ibland. Det är för lätt att se vad andra har och glömma bort vad man själv har. Jag höjer åter igen blicken för att se vad jag har i mitt liv och vem jag är. Och det är inte alltför dumt egentligen... Det är bara för lätt att glömma bort de små sakerna i livet som betyder så otroligt mycket och efter lite eftertanke faktiskt är de största.

Kanske fick jag ner tankarna i ord ändå, inte fullt ut men till en viss del...