Barn
Jag sitter här och funderar på hur det var när man var liten.
När jag var liten hade jag min mamma och min pappa, min storasyster, min storebror och min lillasyster på en och samma plats. Jag älskade alla lika mycket, även fast jag kanske var lite väl mammig.
Jag hade min mormor och min morfar som jag ofta hälsade på. Där var/är jag alltid välkommen. Jag har alltid stått min mormor väldigt nära och hon var en av de bästa jag visste när jag var liten. Alltid vid läggdags bad vi "Gud som haver". En mysig liten stund. Det var först när jag konfimerade mig som jag egentligen förstod storheten i det.
Nu är allt annorlunda...
"Familjen" är sprid för vinden. Jag ser på min mormor och min morfar på ett helt annat sätt. När jag har blivit vuxen har jag inte längre den oskyldiga och naiva bilden av de som varit nära, man blir faktiskt förstörd som vuxen...
Man ska tycka så mycket; "hon är ju jättetrevligt, men....", " Det är ju en gullig kille men inte för henne..." Eller tvärtom... Det där MEN:et vill jag ta bort. Tänk om man kunde få vara lika oskyldig och naiv som ett barn igen. Då tyckte man bara om människor utan några men. Helt kravlöst.
Och tänk om om inte fanns...
När jag var liten hade jag min mamma och min pappa, min storasyster, min storebror och min lillasyster på en och samma plats. Jag älskade alla lika mycket, även fast jag kanske var lite väl mammig.
Jag hade min mormor och min morfar som jag ofta hälsade på. Där var/är jag alltid välkommen. Jag har alltid stått min mormor väldigt nära och hon var en av de bästa jag visste när jag var liten. Alltid vid läggdags bad vi "Gud som haver". En mysig liten stund. Det var först när jag konfimerade mig som jag egentligen förstod storheten i det.
Nu är allt annorlunda...
"Familjen" är sprid för vinden. Jag ser på min mormor och min morfar på ett helt annat sätt. När jag har blivit vuxen har jag inte längre den oskyldiga och naiva bilden av de som varit nära, man blir faktiskt förstörd som vuxen...
Man ska tycka så mycket; "hon är ju jättetrevligt, men....", " Det är ju en gullig kille men inte för henne..." Eller tvärtom... Det där MEN:et vill jag ta bort. Tänk om man kunde få vara lika oskyldig och naiv som ett barn igen. Då tyckte man bara om människor utan några men. Helt kravlöst.
Och tänk om om inte fanns...
Kommentarer
Trackback