Bricka i ett spel
Bara för att jag för det mesta ställer upp och tar på mig jobb innebär det inte att personer på högre positioner kan sätta upp mig på tider som de inte har frågat mig om innan. Jag tycker det är brist på respekt gentemot sina anställda, precis som att vi anställda endast LEVER för vårt jobb. Det kanske är så för många, och visst, till viss del är det så för mig också eftersom jag verkligen älskar att jobba. Men bara för att jag gillar att jobba betyder det inte att jag ställer upp på vad som helst. Verkligen inte!
Jag har blivit betydligt bättre på att säga ifrån och jag tackar faktiskt nej då och då. Bara för att visa ett statement att de inte alltid kan lita på att jag ställer upp. Jag tror att man vinner respekt då och framför allt jag själv slipper känna mig utnyttjad i mitt jobb. Det är en sak att bli utnyttjad och en annan sak att känna sig utnyttjad. Och det sistnämnda är ialla fall för mig betydligt värre än det förstnämnda.
Sedan beror det ju helt på vilken arbetssituation jag befinner mig i. På en arbetsplats där inget fungerar, ställer jag inte upp på vad som helst. Chefen ska se till att personal finns på plats när det behövs och alla på en arbetsplats är viktig för att det ska fungera. Ibland fungerar det, ibland inte. Vad det beror på, kan jag inte säga. Kanske personalen drar åt helt olika håll... Men är jag på en arbetsplats där jag känner att; Här drar vi åt samma håll, så är jag mer benägen att ställa upp när det krisar. Det handlar om att ge och ta.
Just nu känner jag mig som en bricka i ett spel, och det är allt annat än okej. Jag kan ialla fall trösta mig med att jag inte kommer vara kvar speciellt längre inom denna organisation, men om jag hade varit fast anställd kan jag säga att jag inte hade orkat vara kvar speciellt länge. Speciellt när jag som "bara" är timanställd känner att stressnivån når de högre nivåerna när jag kommer till jobbet och ser att varor från flera dagar tillbaka inte är upplockade. Hur är det då för fast anställda? Orkar de inte bry sig längre och är likgiltiga inför sitt jobb? Så himla tragiskt iså fall. Jag vill ialla fall gå med gläjde till mitt jobb, och jag kan säga att jag inte gör det idag... Men å andra sidan så är jag ju bara där tillfälligt och jag vet att annat kommer såsmåningom...
Jag har blivit betydligt bättre på att säga ifrån och jag tackar faktiskt nej då och då. Bara för att visa ett statement att de inte alltid kan lita på att jag ställer upp. Jag tror att man vinner respekt då och framför allt jag själv slipper känna mig utnyttjad i mitt jobb. Det är en sak att bli utnyttjad och en annan sak att känna sig utnyttjad. Och det sistnämnda är ialla fall för mig betydligt värre än det förstnämnda.
Sedan beror det ju helt på vilken arbetssituation jag befinner mig i. På en arbetsplats där inget fungerar, ställer jag inte upp på vad som helst. Chefen ska se till att personal finns på plats när det behövs och alla på en arbetsplats är viktig för att det ska fungera. Ibland fungerar det, ibland inte. Vad det beror på, kan jag inte säga. Kanske personalen drar åt helt olika håll... Men är jag på en arbetsplats där jag känner att; Här drar vi åt samma håll, så är jag mer benägen att ställa upp när det krisar. Det handlar om att ge och ta.
Just nu känner jag mig som en bricka i ett spel, och det är allt annat än okej. Jag kan ialla fall trösta mig med att jag inte kommer vara kvar speciellt längre inom denna organisation, men om jag hade varit fast anställd kan jag säga att jag inte hade orkat vara kvar speciellt länge. Speciellt när jag som "bara" är timanställd känner att stressnivån når de högre nivåerna när jag kommer till jobbet och ser att varor från flera dagar tillbaka inte är upplockade. Hur är det då för fast anställda? Orkar de inte bry sig längre och är likgiltiga inför sitt jobb? Så himla tragiskt iså fall. Jag vill ialla fall gå med gläjde till mitt jobb, och jag kan säga att jag inte gör det idag... Men å andra sidan så är jag ju bara där tillfälligt och jag vet att annat kommer såsmåningom...
Kommentarer
Trackback