Män och andra konstiga relationer
Jag har aldrig haft en bra relation med män i min närhet eller rättare sagt jag har nästan inga män i min närmsta närhet, den enda jag har i min närhet är F. Jag saknar nära relationer med män, jag vet inte hur de fungar eller tänker egentligen. Och de få relationer jag har eller har haft med män är inget vidare, den enda slutsatsen jag har dragit av det är att just de män är stora egoister. De tänker istort sett bara på sig själv men då och då kan de visa glimtar av ödmjukhet och omtänksamhet. Nu pratar jag om män i den äldre generationen, jag vet inte om det beror på en helt annan uppfostran eller vad det beror på...
Min relation med min pappa är inte den bästa men vi har en relation idag, vilket jag självklart är glad för, men tänk om han hade varit mer närvarande när jag växte upp. Jag är inte bitter, det är jag verkligen inte, jag har ju klarat mig bra hittills och kommer även att göra det i fortsättningen, men den dagen jag får barn hoppas jag att mina barns pappa är betydligt mer närvarande än vad min pappa har varit. Jag vet inte orsaken varför det var så när jag växte upp men en bidragande orsak kan vara att pappa varit sjuk nästan hela min uppväxt i en kombination med min mamma. Min pappa är mer närvarande idag och ibland kan jag känna att han är villig att "ge" mer än vad mamma vill, oj, det kanske kommer ut helt fel just nu...
Jag är vuxen idag och mina föräldrar har numera sina egna respektive liv men jag kommer alltid att vara deras barn och det är smärtsamt att höra en av ens föräldrar eventuellt inte har tid att träffa mig när denne kommer ner till Stockholm. Bara för att man reser i grupp betyder det inte att man måste gå bakom varandra varenda sekund och att ens säga så tycker jag är både egoistikt och hänsynslöst, då kan man bara hålla käft och inte säga något alls, säga bara att du kommer till Sthlm. PUNKT SLUT!
Nä, nu får det vara slut med överanalyserande på en lördag! Nu ska jag ladda för kvällen och jag ska skratta tills jag har kramp i magmusklerna. :D
Min relation med min pappa är inte den bästa men vi har en relation idag, vilket jag självklart är glad för, men tänk om han hade varit mer närvarande när jag växte upp. Jag är inte bitter, det är jag verkligen inte, jag har ju klarat mig bra hittills och kommer även att göra det i fortsättningen, men den dagen jag får barn hoppas jag att mina barns pappa är betydligt mer närvarande än vad min pappa har varit. Jag vet inte orsaken varför det var så när jag växte upp men en bidragande orsak kan vara att pappa varit sjuk nästan hela min uppväxt i en kombination med min mamma. Min pappa är mer närvarande idag och ibland kan jag känna att han är villig att "ge" mer än vad mamma vill, oj, det kanske kommer ut helt fel just nu...
Jag är vuxen idag och mina föräldrar har numera sina egna respektive liv men jag kommer alltid att vara deras barn och det är smärtsamt att höra en av ens föräldrar eventuellt inte har tid att träffa mig när denne kommer ner till Stockholm. Bara för att man reser i grupp betyder det inte att man måste gå bakom varandra varenda sekund och att ens säga så tycker jag är både egoistikt och hänsynslöst, då kan man bara hålla käft och inte säga något alls, säga bara att du kommer till Sthlm. PUNKT SLUT!
Nä, nu får det vara slut med överanalyserande på en lördag! Nu ska jag ladda för kvällen och jag ska skratta tills jag har kramp i magmusklerna. :D
Kommentarer
Trackback