Offer?
Och jag läser mellan raderna; JAG ÄR ETT STORT OFFER!
Jag är så fruktansvärd less på att vi (vissa) kvinnor ser oss själva som offer i olika situationer. Jag är för jämställdhet, men då ska det gälla överlag och inte bara i situationer då det bara är till vår fördel, för för mig är det inte jämställdhet. Ordet jämställdhet har fått en dålig klang tycker jag, just för att det förknippas med att vi kvinnor ska ha fördelar, just när det är till vår fördel, och får vi inte det, är det diskriminering. Grov generalisering här, jag vet, men jag upplever ofta att det är så. Mycket har gjorts för jämställdheten under det senaste århundradet och jag är glad att jag lever i det samhälle vi har idag. Kvinnor som kämpat för att få samma rättigheter som män och jag erkänner att det finns en del kvar att göra, men snälla ta bort offermentaliteten så fort vi pratar om kvinnors rätt i samhället.
Jag är inte ett offer!
Jag är inte en mamma, och därmed anser väl vissa som är mammor att jag inte ska uttala mig. MEN jag tror att många kvinnor har svårt att släppa kontrollen till mannen och inte bara när det gäller barn. Jag kan bara tala för mig själv; jag är väl medveten om att jag har stort kontrollbehov, men jag litar på att Fredrik klarar precis samma saker som mig. Jag vägrar att bli mamma till en annan vuxen person, och skulle han glömma något så är det inte hela världen. Jag kan också glömma. Vi är inte mer än människor, men han har ansvar för sitt liv likaväl som jag har för mitt liv. Och skulle jag vara där hela tiden för att påminna honom om vad som ska göras och så vidare, tror jag att han till slut slutar tänka själv. Varför tänka själv när någon annan gör det åt en?
Jag är inte ett offer!
Är du? Bara för att du har en snippa istället för snopp? Se din egen roll i sammanhanget! Vi alla har ett val. Vad väljer du? Och när det gäller familjebilden; förminska inte männen/papporna, de är precis lika viktiga för barnen och familjen som mammorna/kvinnorna. Och våga släppa in papporna i föräldrarollen, vi kvinnor har ingen ensamrätt på den. Kanske är det tabu att jag som inte är förälder uttalar mig i detta, men jag reagerar när jag läser offermentaliteten mellan raderna i just denna text och Camilla Läckberg sammanfattar föräldraskapet mycket bra tycker jag.
Nåja, slut på funderingar om kvinnors offermentalitet och föräldraskap. Nu ska jag sova gott! Morgondagen kommer att bli lång...
Håller med! Många mammor idag prioriterar ju dessutom otroooligt "viktiga" saker såsom hur man ska se ut, vad man ska shoppa, klä sina barn i osv osv... såklart att man blir ett offer som känner att man inte hinner med och klarar av saker Usch vad less man blir på sånt! Kvinnor i allmänhet borde lära sig att prioritera RÄTT saker och inte gnälla över självklarheter. Väljer man att skaffa barn MÅSTE man vara beredd på att ställa sig själv sist i kön. Så är det ju!
Glad påsk förresten!! :-) kram från oss
Så sant så! Och släpp in mannen i familjen. Jag tror att vi kvinnor ofta gör både oss själva och dem en stor otjänst om det är alltid är vårt ord som ska gälla.
En kompis pappa sa till denne; du går ju alltid till mamma och frågar om saker och ting, varav min kompis svarade; tycker du det är så konstigt då, under hela min uppväxt har jag alltid blivit hänvisad till mamma när jag kommit till dig, tillslut har jag ju självklart gått direkt till mamma. Vad som ligger bakom detta kan man ju diskutera, allt är inte så svart och vitt, kanske mamman varit hemma under kompisens uppväxt och därmed "styrt" hushållet eller så är det mammans ord som gällt över pappans, vem vet?
Nä, släpp in männen också, de behövs minst lika mycket och kan precis lika bra som oss kvinnor. OCH för guds skull sluta upp med offermentaliteten! Vi behöver faktiskt inte bära allt på våra axlar...
OVER AND OUT! skrattar