Levande Liv

Sista svängen i Umeå hann jag träffa min underbara vän Nina flera gånger vilket jag redan har nämnt. En middag på Costas blev det på onsdagskvällen och på vägen hem pratade vi om det som varit och det som komma skall. I snart fyra år har vi känt varandra men det känns som vi har känt varandra i en evighet. Hur såg livet ut innan Nina? Finns det ens? Fyra år och jag är inte den jag var då...

När vi lärde känna varandra var mitt liv i fullkomligt kaos, bara i trasiga bitar, och jag visste varken ut eller in. In eller ut. En vänskap som börjar på det sättet kanske inte är det ultimata, men oj, vad stark den har blivit. Jag var inte på absoluta botten när vi träffades. Den tidpunkten kom mycket senare. Men Nina var (och är) min räddande ängel! Hon har kramat om mig när det känts som mest djävligast och hon har kramat om mig när jag åter har kommit tillbaka till livet. Alltså, en vänskap som håller i bra tider och dåliga tider! En äkta och sann vänskap med andra ord...

Min andra räddande ängel är den underbara vännen Helena. Hon klarade av att stötta mig trots att hon gick igenom ett värre helvete än jag vid den tiden. Jag gillar att umgås med enkla människor, de som inte kräver så mycket av det materiella utan kan se det stora i att få ta ett bad med tända ljus eller bara en kväll med en bra bok. Hon är en sån person. En person med sunda väderingar och ofta får hon mig att tänka på sånt jag aldrig tänker på, vilket i sin tur leder till min personliga utveckling. Att hon alltid kan stå där med ett leende och en positiv inställning för vad som händer gör att jag inte kan låta bli att beundra hennes styrka.

Alla borde ha en Nina och en Helena i sina liv. Såna personer berikar ens egna liv...

(Och självklart hade jag andra stötande personer i min närhet just vid den tidsperioden, ni vet vilka ni är! Och ni betyder oerhört mycket för mig också, det vet ni!)

Det jag vill komma till egentligen är vad Nina och Ulrika hade diskuterat ut på en afterwork förra veckan. Nina ringde upp mig på söndagen och sa; Du vet när folk säger bra saker om en så ska man ju alltid framföra det till den personen. Ulrika sa att hon tycker att du är så trevlig och gullig. Och när du i onsdags önskade henne en bra sommar och lycka till i framtiden så blev hon som så glad. (Något i den stilen tror jag att det var, jag kom inte ens ihåg att jag sa det) Och vi kunde bara konstatera att du är som helt genomsnäll. (What?! -skrattar-)

Jag kunde bara svara; Jag tror att om man sänder några vänliga ord, via sms eller mail eller helt enkelt mellan två par ögon, så kan man göra små avtryck i en annan människas liv. Genom att ge några vänliga ord då och då, kan man kanske göra skillnad på en bra och en dålig dag men även att jag själv blir glad av att önska andra människor väl. (Något i den stilen)

Glädje smittar av sig!

Under dessa fyra år har jag förändrats otroligt mycket. Jag kan ärligt säga jag gillar mig själv idag, jag tycker om vem jag är och jag är mer ärlig mot mig själv. Jag har lärt mig att säga nej till en viss gräns och jag gör inte sånt jag inte känner för. Men jag har mycket kvar att arbeta på, samtidigt som jag ska hålla allt ovannämnda i balans. Jag behöver lära mig att ta konflikter på ett bra sätt för jag är otroligt konflikträdd. Jag vill lära mig att se konflikter som något positiv, något som kan leda till en bra förändring. Jag har mina små personliga mål, jag ska inte nämna alla, för de är som sagt personliga och lite småhemliga.

Med lite lördagsmorgonfunderingar avslutar jag med; Med att lämna några små avtryck i andra människors liv kan jag förhoppningsvis göra skillnad i just deras liv...

---