Levande Liv

När jag bestämde mig för att ta en paus från allt våren 2006 bestämde jag mig för att aldrig mer bara köra på för att sedan falla platt ner som en pannkaka. Men nu... jag vet inte... det är inte lika hemskt som då, det är det verkligen inte... men det känns som att jag är en bit på vägen för att komma dit... Visst, jag har lärt mig att stanna innan jag hänger utanför stupkantan, men jag skulle behöva stanna lite längre innan jag står på kanten och balanserar...

Jag känner mig så slut och ofta när jag är hemma själv kommer tårarna... Men jag kan som ändå inte peka på vad det är riktigt... Jag SKULLE behöva sluta jobba på mornarna, men hur ska vi då klara oss ekonomiskt...? Jag SKULLE behöva sluta pressa mig så hårt, men rädslan, eller vad det nu är, att anses som lat är för stark...  Det är så mycket jag skulle behöva göra, jag försöker tänka på förra året, det var vid den här tiden då det vände, och det var så skön känsla, men nu känns det som det vänder igen...fast åt andra hållet...

Det var verkligen inte meningen att det skulle bli så här... på alla plan i mitt liv just nu...