Morfars begravning


Nu har det gått en vecka sedan begravningen för morfar var. Allt var så fint och även fast det var tungt, var det på något sätt ändå lättsamt, precis som morfar var.

Jag orkade läsa det jag hade skrivit och det blev bra, känner mig stolt över att jag hittade kraft och ork.

Jag vill dela med mig av den text jag läste, för på något sätt blir det lättare när jag tänker på morfar (och Rulle) på detta sätt. 




Jag skulle vilja prata lite om min morfar, men först ska jag berätta lite om min hund, Rulle.  

Nu tänker ni säkert; Prata om sin hund på sin morfars begravning?  

Jo, men förstår ni det var något speciellt med min morfar och min hund. Vår hund tog vi bort i slutet av sommaren och på något sätt har jag alltid känt att min morfar och min hund skulle försvinna från denna jord ungefär samtidigt.  

Och nu tänker ni säkert; Men hur kan hon ha känt det? Och att det blev så i slutändan?  

Kanske beror det på en händelse som inträffade för några år sedan som fick mig att tro det, vi hade kommit till min moster i Sollefteå. Jag gick efter min morfar och min hund i trappen upp till min moster, det var några våningar upp, 3 våningar tror jag att det var och ingen hiss fanns. Som ni vet hade morfar dåliga knän efter sitt jobb som golvläggare, därför hade han problem att gå i trappor. När vi gick där sakta, sakta uppför trappen, Rulle först, morfar sedan och jag sist, så säger morfar; ”Du och jag, Rulle, vi västgötar håller ihop.”  

Jag ska kanske påpeka att min hund var en västgötaspets, det ser ut som en gråhund med väldigt korta ben, och morfar var, som ni kanske alla vet, född i västergötland.  

Så nu vet jag att både min morfar och min hund har bra sällskap, västgötarna tillsammans. 


 Och med dem orden kommer jag att komma ihåg morfar och Rulle som två underbara varelser. :D

Kommentarer
Postat av: Maria

Läste texten och blev lite tårögd, jättefint skrivet.
Kram

2006-11-18 @ 18:36:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback