Vandring
Så länge jag kan minnas har jag älskat att vandra, promenera, ströva för att skingra tankar och funderingar. Och då helst där jag kan få vara själv och ingen som stör mig...
När jag bodde i Luleå var min favoritplats nere vid vattnet och hela Luleå omges av detta underbara element. Ofta saknar jag mina stränder och den ro som just vattnet ger mig. Visst, vi har nära till vatten även här i Umeå men det går inte att jämföra Luleå och Umeå på det sättet.
När vi bodde i Röbäck var skogen min bästa ventil när mina funderingar och tankar blev för mycket. Jag gick över vägen och så var jag inne i skogen. Kan jag bo så mycket bättre än så? Röbäck var verkligen hemma för mig. Oj, vad jag grät när vi flyttade därifrån.
Nu när vi bor på Berghem så har jag ingen naturlig plats att försvinna med mina funderingar och tankar. Jag har provat att gå i Gammlia skogen, men den känns opersonlig och inte alls som min skog i Röbäck.
Det är nästan så att man går ut här på morgonen men tvingas in igen pga att det helt enkelt är för mycket folk som rör sig här. När jag går min morgonpromenad vill jag högst träffa 2-3 personer, här på Berghem är det snarare 20-30 personer (iaf när universitetet är i gång), och då blir jag skygg och går in igen...
Var ska jag hitta min plats där tankar och funderingar kan flyta fritt utan att de ska stutsa runt på människor jag möter?
När jag bodde i Luleå var min favoritplats nere vid vattnet och hela Luleå omges av detta underbara element. Ofta saknar jag mina stränder och den ro som just vattnet ger mig. Visst, vi har nära till vatten även här i Umeå men det går inte att jämföra Luleå och Umeå på det sättet.
När vi bodde i Röbäck var skogen min bästa ventil när mina funderingar och tankar blev för mycket. Jag gick över vägen och så var jag inne i skogen. Kan jag bo så mycket bättre än så? Röbäck var verkligen hemma för mig. Oj, vad jag grät när vi flyttade därifrån.
Nu när vi bor på Berghem så har jag ingen naturlig plats att försvinna med mina funderingar och tankar. Jag har provat att gå i Gammlia skogen, men den känns opersonlig och inte alls som min skog i Röbäck.
Det är nästan så att man går ut här på morgonen men tvingas in igen pga att det helt enkelt är för mycket folk som rör sig här. När jag går min morgonpromenad vill jag högst träffa 2-3 personer, här på Berghem är det snarare 20-30 personer (iaf när universitetet är i gång), och då blir jag skygg och går in igen...
Var ska jag hitta min plats där tankar och funderingar kan flyta fritt utan att de ska stutsa runt på människor jag möter?
Kommentarer
Trackback